Lyrik: Vitsvit
Bokhyllan, Lyrik, Recension fredag, mars 29th, 2013Athena Farrokhzad
Vitsvit
Albert Bonniers Förlag
– – –
Ibland blir ens fördomar gruvligt gäckade och tur är väl det. För jag hade sannerligen inte förväntat mig att jag skulle finna Vitsvit vara en av de mest angelägna, vitglödgat intensiva och samtidigt moget komplexa samtida diktsamlingar jag läst på… tja, länge. Varför jag inte förväntade mig det? Tja, därför att även om Vitsvit nu råkar vara Athena Farrokhzads debut i eget namn så är hon långt ifrån någon oetablerad figur i den svenska litteraturvärlden – hon placerade sig tidigt på kartan med litteraturkollektivet G=T=B=R=G, har gett ut kollektivt skrivna diktsamlingar tillsammans med Tova Gerge och har lyckats förvärva en plats både som litteraturkritiker på Aftonbladet Kultur och skrivarskolelärare på anrika Biskops-Arnö. För vissa läsare har Farrokhzads tidigare verksamhet på kulturarenan säkert bidragit till att trissa upp höga förväntningar på Vitsvit – för mig innebar det tvärtom att jag mötte boken med en långt mer negativ förförståelse än vad som brukar vara fallet när jag öppnar en diktsamling. Delvis eftersom mycket av den poesi litteraturkritikern Farrokhzad har omhuldat i mina ögon sällan varit särskilt omvälvande och ibland rentav mördande tråkig – men förmodligen än mer eftersom jag har upplevt hennes politiska skrivande som något emellanåt mer än lovligt grumligt. För att nu nöja mig med två enkla exempel så har jag mycket, mycket svårt att se vari det progressiva i Valerie Solanas manshat skulle bestå (eller att bejakandet av ett urskiljningslöst hat riktat mot ett kollektiv någonsin skulle kunna vara förenligt med en demokratisk övertygelse) eller förstå varför tjugoårsdagen av Berlinmurens – och i förlängningen kommunistdiktaturernas – fall bäst skildras i vemodiga toner. Och kommen till denna punkt i texten skulle jag lätt kunna förvandla den till en politisk trätotext, något som i och för sig knappast skulle sakna relevans – men någon lyrikläsning värd namnet skulle det inte bli. Här nöjer jag mig med att konstatera att Athena Farrokhzad knappast är den första eller den sista poet vars övertygelser jag gärna håller på armlängds avstånd utan att för den sakens skull förneka att hon skriver fantastisk lyrik.
Precis som många andra diktsamlingar det senaste decenniet är Vitsvit en sammanhållen bok som kretsar kring en central tematik snarare än den fungerar som uppsamlingspunkt för en radda enskilda dikter – kanske kan man också tala om en berättande trend som framför allt tycks vara vanlig hos många åttiotalister, där poesin återigen har börjat vetta mot gestaltande prosan snarare än den borrar sig ned i de enskilda ordens klanger och bibetydelser. Jag tänker då på diktsamlingar som exempelvis Ida Lindes Maskinflickans testamente, Khashayar Naderehvandis Om månen alls syntes och Tove Mörkbergs Barnen. Och Farrokhzads diktsamling passar väl in i det sammanhanget; det är en skildring av hur en iransk familj på grund av sina revolutionära ideal tvingas fly från sitt hemland och försöker skapa sig en ny tillvaro i Sverige, med varierande övertygelse om det meningsfulla i projektet. Det blir både en historia om politik och migration såväl som en familjekonflikt – även om relationerna skaver på flera håll så är det framför allt konflikten mellan dottern, diktsamlingens ”jag”, och modern (som är den i familjen som mest av alla vill göra Sverige till sitt nya hemland) som står i centrum. Även om jag generellt känner mig vänligt stämd mot denna berättande fåra i samtidspoesin (jag tycker mycket om alla de diktsamlingar jag ovan nämnde som exempel) så har jag ibland känt att det funnits något oförlöst i tilltaget, att den vaga och undanglidande poesiformen snarast har fungerat som ett alibi för att undgå den ordinära prosans fallgropar – den övervärderade undertexten har kunnat svälja upp alla jobbiga krav på intrig och sammanhang. Enkelt sagt; det har inte alltid känts självklart varför dessa berättelser skulle gestaltas i just poesins form, och det har blivit luftigt snarare än laddat. Den invändningen låter sig inte göras om Vitsvit. Efter den första sidan träder diktens ”jag” skenbart tillbaka för att ge ordet åt de andra familjemedlemmarna och formen blir snarast den grekiska tragedins körsång; de olika rösterna får i växelsång ge uttryck åt sina skiftande perspektiv, slunga anklagelser och kärleksförklaringar mot varandra såväl som mot diktens berättare samtidigt som deras röster tvinnas ihop till en större helhet. Så här kan det t.ex. låta: ”Min far sa: Den som reser är överflödig för platsen hon kommer till/Min mor sa: Den som reser tror att hon är oumbärlig för platsen hon kom ifrån/Min morbror sa: Den som reser vet ingenting om plats”. I mötet mellan dessa lösryckta meningar finns både en laddning och täthet som jag har svårt att se skulle uppstått i något annan form än just denna koncentrerade åtstramade poesi.
Dessutom är Vitsvit ett lyckat exempel på hur en diktsamling kan ha en extrem formmässig medvetenhet utan att för den sakens skull försaka uttrycket och kommunikationen. Här är den klassiska boksidan inverterad och bokstäverna står vita mot svarta textremsor – som är utspridda över sidorna som små öar i ett vitt hav. Det är en rätt slående gestaltning av ett av diktsamlingarnas huvudteman, utanförskapet i det nya samhället. Moderns försök att hitta en ingång till samhället är något dottern skildrar med resignerad skepsis – ”[p]å dagarna skiljde hon mellan långa och korta vokaler/som om ljuden som kom ur hennes mun/kunde tvätta olivoljan ur huden” heter det exempelvis på ett ställe, om brodern att han ”såg terroristens ansikte i spegeln/och önskade sig en plattång i julklapp”. Som läsare känner jag långt ifrån alltid någon självklar sympati inför diktens ”jag” som det skymtar fram genom familjens utsagor – uttrycker inte exempelvis fördömandet av modern som ”lät blekmedlet rinna genom syntaxen” och som på kvällarna lär sig svenska recept och ”skalade potatis/som om det var hennes historia som fanns chiffrerad/i Janssons frestelse” en rätt obehaglig essentialistisk syn på människor och kulturer? Nå, detta är en allt annat än naiv och entydig diktsamling, och anklagelserna returneras också av moderns röst i rätt giftiga vändningar när hon poängterar att hon faktiskt har lyckats ge dottern ett innanförskap, vare sig hon ville ha det eller ej; ”Min mor sa: Jag ska återta det som tillhör mig/Du ska möta döden berövad på språk/Mållös är du kommen, mållös ska du gå”. Och även om jaget slutar tala i egen sak efter bokens första sida så synliggör dikten hela tiden den extrema maktposition man intar genom att vara den som citerar brottstycken ur andras tal, något som också hela tiden blir synligt i det refererande, ”Min mor sa:”, ”Min morbror sa:”. Ja, Vitsvit vetter mot den grekiska tragedins kör – men med det viktiga tillägget att man ständigt förnimmer författarens ryggtavla på scenen. Och dikten gestaltar också insikten att själva nedskrivandet hotar att omintetgöra familjen; ”Min mor sa: Din familj ska aldrig återhämta sig från lögnen som förpliktigar/Min far sa: Din familj ska aldrig återvända till hustaken när det svalnar/Min bror sa: Din familj ska aldrig återuppstå som rosor efter en brand//Min mormor sa: Det finns en tid för allt under himlen/tid att återvända till hustaken när det svalnar”.
Så ja, Vitsvit är en av de rikaste och komplexaste diktsamlingar jag läst på länge. Och det finns så klart oerhört mycket mer att säga; till exempel om hur de infogade diktcitaten av Paul Celan, Bibeln och Edith Södergran ger nya djup och förståelsemöjligheter till familjens repliker. Men det får bli i ett annat och mer djuplodande sammanhang. När jag skriver den här texten bläddrar jag av och till lite förstrött i diktsamlingen och läser vissa av raderna lösgjorda från helheten; på ytan är det enkla ord och fraser, men med en suggestion och ett djup som gör att jag fastnar för dem, vrider och vänder på dem. På ett ställe heter det: ”Min mor sa: Om du inte talar till någon för vilken du kan överge språket/finns det ingen mening med att du talar”, på ett annat: ”Det finns ett ord som är det sista att överge människan/Imorgon är jag en stavelse närmare”. Läs Vitsvit från början till slut som en ovanligt stark och komplex berättelse i diktform, eller hoppa fram och tillbaka i den och läs raderna som dunkla orakelspråk. Men oavsett vilket – läs den.
– – –
Per Klingberg
