Deckare: Mördaren i Marais
Bokhyllan, Recension tisdag, april 2nd, 2013Mördaren i Marais
Claude Izner
Kabusa böcker
298 sidor. Har utkommit.
Den fjärde romanen om Victor Legris följer i stort sett samma mönster som de tre tidigare. Vi är i Paris under la belle époque, grymma illdåd utförs och ett myller av människor och miljöer passerar revy. Allt är minutiöst historiskt korrekt och ändå ledigt skrivet.
Bakom Mördaren i Marais står, liksom tidigare, författarpseudonymen Claude Izner som egentligen utgörs av de flitiga damerna Liliane Korb och Laurence Lefèvre. Elva böcker om bokhandlaren Victor Legris som trots sin klumpighet och sitt ostrukturerade tillvägagångsätt löser det ena hemska mysteriet efter det andra, har det blivit. Den fjärde i serien har nu alltså kommit på svenska. Väl översatt, liksom de tidigare böckerna, av Johanna Hedenberg.
Victor Legris är fortfarande en träbock, nästan lika tråkig som Maria Langs Christer Wijk. Därvid liknar de båda många andra hjältefigurer i deckarlitteraturen. Tydligen är det svårt att få till huvudrollsinnehavarna. Bättre går det med bifigurerna. Runt Victor Legris finns ett persongalleri som här i fjärde boken börjat få eget liv. Till exempel Victors styvfar och affärspartner, den engelsk-japanske Kenji Mori. Victors älskarinna, konstnären Tasja (som känner Henri Toulouse-Lautrec), halvsystern Iris som är dotter till Kenji Mori (ja familjeförhållandena är lite trassliga) och så förstås bokhandelsbiträdet Joseph Pignot som utför mycket av det detektiva fotarbetet. Eftersom han är en drömmande typ som har ambitioner att bli deckarförfattare så går det att förstå varför han gärna kastar sig in i nya mysterier. Men varför Victor Legris gör det är svårbegripligt. För att han inte kan motstå det förbjudna hävdar boken, men hans psykologi är inte värst trovärdig. Nå, sådana saker är inte dessa böckers viktigaste sida. Här handlar det om miljöer och historia med lukt och atmosfär. Deckarhandlingen är, som så ofta, bara ett alibi för att få skildra något annat. I Mördaren i Marais är det Paris riktigt skumma och fattiga kvarter på 1890-talet som vi får dyka ner i. Där hamnar vi med stank i näsan och upp till knäna i lump och lort. En bortkommen skål gjord av ett apkranium – kanske en del av den mytomspunna tempelriddarskatten – vandrar från hand till hand bland samhällets allra lägsta. Efter skålen följer ond bråd död. En lång rad mord utförs av en religiös mördare som verkar vara inspirerad av Dan Browns ruskiga figurer.
En lång rad personer ur de värsta slumkvarteren träder fram och får kött och blod för en liten stund. Det är faktiskt mer än vad som kan sägas om den bok om Paris historia som jag läste nyss och skrev om här i Kulturdelen – Metronom av Loránt Deutsch. Där var småfolket i stort sett osynligt. Men tempelriddarna var med. Och den heliga Genoveva. Och frihetskolonnen på Place de la Bastille. Både i Metronom och i Mördaren i Marais.
Boken innehåller ett extrakapitel, ett efterord. Det är fullmatat med fakta och kommentarer som ger ännu mer historiskt bakgrund till handlingen. Författarduon bakom namnet Claude Izner är verkligen pålästa och detaljerade. Även om de har hjälp av staben på sitt franska förlag 10/18 så är det verkligen en bragd att göra så frisk och trivsam läsning av ett så gediget material. Jag väntar redan på nästa mysterium med Victor Legris.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
