CD: Wagner med Svenska Kammarorkestern
Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, april 18th, 2013
Richard Wagner: Wesendonck-Lieder*; Siegfried-Idyll; Träume**; Overture to “Der fliegende Holländer”; Prelude to “Die Meistersinger von Nürnberg”. (BIS/Naxos). Speltid: 68’04.
Nina Stemme (sopran)*, Katarina Andreasson (violin)**, Swedish Chamber Orchestra, Thomas Dausgaard (dirigent)
Betyg:
–
Tillsammans med BIS arbetar Svenska Kammarorkestern under Thomas Dausgaard oförtröttligt vidare med projektet ”Opening Doors”. Det går ut på att man spelar romantisk symfonisk musik med en numerärt begränsad orkester. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt förstått poängen. Vad är det för dörrar som ska öppnas? Och mot vad? Efter Tjajkovskij förra året har man nu i alla fall vänt blickarna mot 200-årsjubilerande Richard Wagner.
Mathilde Wesendock skrev dikterna till Mahlers sångcykel. Här målad 1850 av Karl Ferdinand Sohn.
Här finns förspelet till Mästersångarna i Nürnberg, uvertyren till Den flygande holländaren, Siegfried-Idyll och Wesendonck-Lieder – samt ett arrangemang av den femte sången, ”Träume”, för violin och orkester. Huvudnumret får väl anses vara sångerna, där Nina Stemme är solist. Att hon inte utnyttjats mer på detta album framstår som lätt förbryllande. I stället har man – föga givande – valt att dubblera Holländar-uvertyren genom att även spela den snarlika originalversionen. Men BIS älskar ju av någon anledning att leta fram versioner som tonsättarna själva förkastat. Även frånsett detta väcker emellertid albumet blandade känslor.
Förspelet till Mästersångarna får en oengagerad tolkning och verkar spelas med autopiloten inkopplad. I Holländaren saknar jag naturkrafternas rasande vindar och vältrande vågor; det blir för tuktat och civiliserat. Och nog påverkas också resultatet menligt i dessa verk av det lilla orkesterformatet. Däremot fungerar det alldeles utmärkt i den intima Siegfriedidyllen, ett slags pastoral serenad som Wagner väckte hustrun Cosima med på hennes 33-årsdag. Här är det också som om Dausgaard hittat hem, och orkestern spelar med all önskvärd innerlighet – vilket också gäller den lilla bagatellen Träume, där Katarina Andreasson smeker sin fiol till sång. Wesendonck-sångerna slutligen presenteras i en avskalad version med snabba tempi. Stemme sjunger vackert, och en del kan säkert uppskatta denna svala tolkning, speciellt som ett alternativ till andra och svulstigare. Men nog framstår det hela som rätt blekt och blodfattigt om man hört de ljuvliga versionerna med Christa Ludwig, Philharmonia Orchestra och Otto Klemperer (EMI) eller, ännu hellre, med Janet Baker, Londonfilharmonikerna och Adrian Boult (EMI).
–
PS. Vill man verkligen höra Wagner med nya öron kan man med fördel leta fram albumet Wagner e Venezia (Winter & Winter). Där tar Uri Caine och hans vänner steget fullt ut och framför Wagner i arrangemang för restaurangkapell (fyra stråkar, piano och dragspel) för gästerna på Gran Caffè Quadri på Markusplatsen i Venedig. Det är riktigt underhållande.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
