Roman: Åren i Paris

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, april 20th, 2013

Åren i Paris

Paula McLain

Albert Bonniers förlag

Utkommen

– – –

Bakom varje framgångsrik man står en stackars bortglömd, negligerad, dåligt behandlad kvinna. Hans geni nådde de stora massorna på hennes bekostnad. Han var minsann ingen lätt man att leva med…osv, osv. Det är ett vanligt tema nuförtiden. På bio kunde vi exempelvis alldeles nyligen se Anthony Hopkins och Helen Mirren som paret Hitchcock, där hustrun visas fram som hans allra viktigaste, men bortglömda, arbetspartner. Walk the line skildrade på ett fantastiskt sätt det svåra men otroligt romantiska förhållandet mellan Johnny Cash och June Carter. Häromåret gav Lena Einhorn ut den fantastiska boken Siri om Siri von Essen och hennes relation och äktenskap med August Strindberg. Åren i Paris handlar om Ernest Hemingways äktenskap med sin första fru Hadley. Men det är tyvärr ingen fantastisk bok.

När vi träffar Hadley är hon lite för gammal för att fortfarande vara ogift. På besök hos en väninna i Chicago träffar hon den åtta år yngre Ernest Hemingway och han sveper givetvis marken under hennes fötter redan första kvällen. De gifter sig i rasande fart och Hemingways författardrömmar för dem till Paris där de fraterniserar i de allra mest konstnärliga kretsarna. Men att leva med en lynnig konstnärssjäl och litterärt geni är allt annat än lätt, vilket Hadley snart blir varse när hon (som baksidestexten beskriver) ”går från att vara hans jämlike till att leva i hans skugga”.

Romanen följer paret genom Hemingways spirande författardrömmar, fram till hans genombrott och lyckade karriär. Och så hamnar Hadley ”i hans skugga”. Och läsaren ska tycka synd om henne. För det är på något sätt poängen som jag upplever med den här boken. När Hadley först träffar Hemingway varnar hennes väninna henne, eller uttrycker i alla fall oro för Hadleys uppenbara förälskelse. Men Hadley är kär och lyssnar inte på goda råd. Sen gör hon allt för Hemingways skull; hennes liv cirkulerar kring maken, hans skrivkramper, lynniga humör, hans resor, födandet av hans barn…

Jag är väldigt förtjust i legenden om Hemingway. Just det här tjuriga, egensinniga geniet som liksom Strindberg är väldigt fascinerande, är ju väldigt spännande. Därför kastade jag mig över den här boken; i hopp om att komma Hemingway närmare. Jag älskar också Hemingways sätt att skriva och han har flertalet gånger varit ett tema i olika skrivövningar. Att skriva som om författaren är en kamera som registrerar, inga känslor, inga tankar. Han har ju ett otroligt speciellt litterärt uttryck. Det har inte Paula McLain.

Av någon anledning har hon valt att skriva boken i ”Jag–form”. Jag antar för att det ska kännas mer realistiskt, som om vi kommer Hadley närmare… men jag blir mest irriterad. Det är nåt med språket. Det känns lite…tramsigt. Väldigt mycket ”kvinnoroman”. Väldigt mycket som att Hadley beklagar sig själv. Redan från första mötet skildras Hemingway som en man som kommer leda till dåligheter för stackars, stackars Hadley. Sen kommer det bara slag i slag; hon vill ha barn, inte han för han vill satsa på sitt geni. Det blir barn ändå, han hjälper inte till. Han skriver, hon har tråkigt. Han har skrivkramp, hon oroar sig. Hon som bara vill hans allra, allra bästa.

Det finns en slags domedagsstämning över hela skildringen, som i och för sig kanske hänger samman med att läsaren redan innan vet att äktenskapet slutade i skilsmässa.

Jag är övertygad om att McLain gjort all vederbörlig research, men det känns inte som om jag kommer paret nära. Visst förekommer det fantastisk namedropping; Gertrud Stein, makarna Fitzgerald med många fler svischar förbi. Men det känns inte på riktigt. Det är verkligen inte som i Lena Einhorns ”Siri” , där det är som att komma innanför pannbenet på Siri, och förstå frustrationen i att älska en man som älskar sig själv och sin konst mer än någon annan människa.

Kanske är det ren partiskhet, men jag har som läsare väldigt svårt att sympatisera med Hadley. Vid ett tillfälle packar hon (i största välmening, förstås) alla Hemingways dittills skrivna verk i en väska när hon ska resa till honom. Väskan blir stulen på tåget och deras relation blir aldrig densamma. Det är McLains mening (tror jag) att läsaren ska tycka synd om Hadley. Jag tycker synd om Hemingway.

Det känns helt enkelt inte som en bok värdig varken Ernest eller Hadley Hemingway. Det finaste i hela boken är ett citat direkt av Hemingway på insidan av pärmen ; ”I wish I have died before I ever loved anyone but her”. Känslan av den kärleken dyker aldrig upp i texten.

– – –

Malin Nilsson