Roman: Martin Andersson – Ett skuggspel i ett skuggspel

Inlagd av Marianne Freyne Lindhagen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, maj 28th, 2013

Martin Andersson – Ett skuggspel i ett skuggspel

Sara Gordan

Bonniers

– – –

Är Sara Gordans roman Martin Andersson – ett skuggspel i ett skuggspel. (Bonniers ) en ”bra” bok? Det frågar jag mig efter två genomläsningar. Jag känner mitt ansvar att rätt och rättvist bedöma och ärligt återge min upplevelse. I bakhuvudet ekar diskussionen om dagens kritikerstil jag tagit del av i media på senare tid.

Gordans bok är en ”svår” bok. Under upptakten i läsningen tänker jag på Kerstins Ekmans uppmaning att ge böcker en chans och läsa åtminstone de första 50 sidorna. På sida 50 i romanen framträder karaktären Hj.B., som enligt författarens fotnot inte alls eller ytterst lite har med författaren Hjalmar Bergman att göra. Så långt i min läsning hade berättelsens huvudkaraktärer för mig varit – just det Martin Andersson – men också hans partner Viktoria vilkas kärlekshistoria växelverkar med Martins möten med Hj.B.

Hj.B. är en ömkansvärd person:
”Han sitter i trappan med örat lutat mot väggen och andas tungt, handen ligger på magen. Hatten är sjavig och hänger fram över pannan, skuggar hans ansikte, ett ansikte fullt av hål.”

Det är en fin och känslofångande beskrivning av utsatthet och mänsklig misär som orsakar beroende och tröst i drickandet. En dialog låter oss förstå att Martin Anderssons är empatisk och en medkännande person och att det mellan de två männen finns en djup vänskap och till och med kärlek.

”M.A: Hjalmar, du är sjuk.
H.B: Vet jag väl.
M.A: Kom du behöver ett bad.”

Boken handlar om kärlek och dess svårigheter och krav. För relationen mellan Martin och H.B. väljer Sara Gordan dialogen, vilket öppnar möjligheter för läsaren till djupare inlevelse än i hennes löpande text. Bokens dialoger kunde transponeras till ett sceniskt verk, ett drama! Även den löpande texten är känsloväckande när den ställer frågor kring de komplicerade relationerna mellan ett något förbryllande ”jag” och bokens namngivna karaktärer. Relationerna mellan Viktoria och Martin och Martins far ”som inte är en far” och H.B. (som inte är Hjalmar Bergman fast baksidestexten påstår det) utgör berättelsens fångstnät.

Berättelsen är värd sin undertitel – Ett skuggspel av ett skuggspel. Med sina tvära personväxlingar och vändningar gör den mig ibland förvirrad och vilsen såsom den ”moderna” romanformen gör jämfört med traditionell episk form. Många stickspår utmärker berättelseformen.

Gordans roman är en bok fylld av förbryllningar och är ibland överdrivet vilseledande genom hoppen mellan personer och miljöer enligt min mening. Den är dock intressant och värd läsmödan och författaren har ett starkt språkligt verktyg. Kanske hade ändå en sista ömsint tvättning ökat dess läsvärde för en större läsekrets utan att berättelsen förlorat sitt budskap och sin kvalitet.

Jag ångrar inte min andra läsning!

—

Marianne Freyne-Lindhagen