Roman: Lidandets lustgård av Octave Mirbeau

Inlagd av Erik van Ooijen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, juni 6th, 2013

Lidandets lustgård

Octave Mirbeau

Övers. Hans Johansson

Illustrerad av Raphaël Freida

Vertigo. 252 sidor. Har utkommit.

Betyg:

 

Det börjar med ett salongssamtal, om krig och moral, om våldets ursprung och institutionalisering, om mordet som skön konst. Det är inte intressant vilka som talar; de är bildade, tillräckligt besuttna för att kunna ägna fritiden åt bekväm debatt, och snart ute ur handlingen. Öppningen till den franske författaren, journalisten, kritikern, skönanden och anarkisten Octave Mirbeaus Le Jardin des supplices (1899) är endast en sådan ramhandling som i äldre litteratur fick motivera berättarsituationen: en diskussion, en främling som plötsligt presenterar ett manuskript han kommit över, någon annans privata redogörelser för ett märkligt händelseförlopp. Men dessa egentligen oväsentliga sidor låter oss ändå notera två drag som är utmärkande för Lidandets lustgård, som den heter i Hans Johanssons översättning, först utgiven 1997 och nu i ny reviderad utgåva: det är en förvånande fräsch framställning, vars författare nästan tycks fascineras av förfärligheten mot sin egen vilja.

 Ta den inledande diskussionen om huruvida vi alla är potentiella mördare. Mirbeau låter en anonym debattant åberopa den påtagliga blodlusten hos en tivolipublik som roar sig med prickskytte på människolika mekaniska måltavlor. Mer än ett filosofiskt inlägg är det en satirisk framställning som lika mycket drabbar det diskuterade fenomenet som den pladdriga diskussionen som sådan. Eftersom satiren knyts till det dagsaktuella riskerar den att snart bli nattstånden; men hos Mirbeau blir den mer än en historisk kuriositet. Plötsligt hör läsaren ekon av dagens videovålds- och tv-spelsdebatter, förfrämligade, som genom röstförvrängning. Lik en brutalare Charles Dickens eller Guy de Maupassant skriver Mirbeau utifrån en hållning, ett patos och en moral som förankrar den genomskådande blicken, låter den bli beständig oavsett vad som kommer i dess fält. Det är inte den lilla elaka lustifikationen på någon särskild individs bekostnad utan ett perspektiv för vilken satiren som sådan blir ofrånkomlig, ett uppror mot och en uppgörelse med samhälleligheten som sådan. Det agiteras inte för eller emot utan civilisationens vardagliga våldsamhet ställs fram som sådan – det är nog.

Därför blir det inte platt och Mirbeau närmar sig det upprörande med en oerhört öppen, kanske alltför öppen, sinnlig mottaglighet. Författaren förmedlar alltså inte bara utan låter sig förtrollas – inte av de stora sammanhangen utan av detaljen, dofterna, klangerna, nyanserna. Fantasin förmår inte hejda sig utan skyndar vidare, borrar sig ännu djupare ner i den människa som på ytan tycks trist och träig, men som i själva verket förintas i ett hyperkänsligt nätverk av nerver och ådror som löper genom det stora köttsliga kosmos. Redan i den perifera öppningen börjar Mirbeau tvångsmässigt empatisera med sina exempel: med den talande, med de beskrivna, ja till och med med måltavlorna, tivoliattraktionens pappfigurer! Allt blir lidande och lidelsefulla levande kroppar, tillskrivs ”blodomlopp, nervsystem, tankeförmåga, allt det som är så bittert ljuvt att tillintetgöra”.

Den egentliga handlingen är enkel. Vi följer en misslyckad politiker, befriad från såväl ambitioner som illusioner, men upprätthållen av en barndomsvän, en inflytelserik minister med smutsig byk. Skildringen av den politiska makten, i korrumperad symbios med en inkompetent journalistkår, skrupellösa krämare och kokett själlösa salongslejon, är lika besk och becksvart som underhållande. Trots bruket av berättare tycks det vara författaren själv som talar, och det tycks inledningsvis lättare att läsa Lidandets lustgård som nutidssatir än som fiktionsgestaltning: när läget blir oroligt, och det blir dags för den fullkomligt ovetenskapliga huvudpersonen att dra sig undan den politiska arenan med hjälp av falska diplom och ett saftigt forskningsanslag, är det svårt att inte tänka på en viss arbetsmarknadsministers uppbrott från svensk offentlighet. Mirbeaus politiska patos talar direkt till vår situation här och nu, vare sig det gäller utfall mot kolonial exploatering (civiliserandet av ”negrerna” är detsamma som att döda dem ”för att ta deras förråd av elfenben och gummi”) eller effektivisering i offentlig verksamhet (kulor som helt förintade de träffade föreslås medföra lättnader för statsbudgeten). Man skrockar gott och läser vidare, men undrar samtidigt varför Lidandets lustgård blivit så beryktad att den nu får ingå i förlagets serie ”Erotiska klassiker”.

Det klarnar i romanens andra del. Berättarens bristande orientering i embryologiska spörsmål avslöjas av en kollega i ett test av samma dignitet som det Mrs. Loftus utsätter den till flicka utklädda Huckleberry Finn för i Mark Twains roman. Tillsammans med en nyfunnen förälskelse – den engelska Clara, som hävdar oskuld men agiterar mot lag och moral med samma frenesi som Markis de Sades Juliette – bryter han upp från sin positionering på Ceylon och far vidare till Kanton. Det blir en förvriden mardrömsresa rakt in i mörkrets hjärta. I ett efterord, författat av översättaren samt förläggare C/M Edenborg, dras träffande paralleller till Joseph Conrads berömda roman som faktiskt gavs ut samma år (1899). Men det blir ännu kvalmigare, fuktigare, mer deliriskt, närmare Francis Ford Coppolas moderniserande filmatisering Apocalypse Now (1979), eller, varför inte, Fabrice du Welz Vinyan (2008), om en välbeställd västerländsk hjälparbetares allt mer hallucinatoriska letande efter ett försvunnet barn i Burmas sumpiga floddeltan. Att Mirbeau uttrycker genuin upprördhet inför all slags rasism, inför Dreyfus-affärens anti-semitism och de franska övergreppen i Algeriet och kolonierna, hindrar honom inte från att måla upp sitt Kanton som en fullkomlig orgie i orientalistisk kitsch, opieinrökt och betelfläckat, befolkat av mystiska tempelgudar och hårdsminkade glädjeflickor, utmärglade straffångar och kallhamrade virtuoser i torterandets konst. Man påminns om Georges Batailles fascination inför det kinesiska straffet lingchi, ”att skäras i tusen strimlor”, vid sekelskiftet ett tydligt emblem i det västerländska tänkandet för Orientens kyliga grymhet. Och den mest träffande filmiska associationen går kanske till Takashi Miikes Imprint (2006), om en amerikansk sekelskiftesjournalists vilsna jakt efter en försvunnen kärlek bland sadistiska japanska bordellmammor, pedofilitiska munkar, aborterade foster och människor som alltmer framstår som rena monster. Liksom Miike skildrar Mirbeau nämligen det samhälleliga, moraliska och kroppsliga förfallet – och inte minst tortyrens utdragna lidande – med en aldrig sinande sinnlighet och stilistiska extravaganser som i sig närmar sig det obscena.

Clara drar ner såväl protagonist som läsare i fattiga fiskebyar där försäljare saluför ”döda råttor, dränkta hundar, delar av hjort och häst, variga fjäderfän, staplade huller om buller i stora bassänger av brons”. Vi får bevittna hennes största nöje, att mata fångarna i straffkolonin – en aktivitet helt befriad från den gnutta humanism som själva formuleringen ändå tycks rymma. Fängelset är en vindlande labyrint av celler där den ena tablån gräsligare än den andra gestaltas med lika delar dröjande deskriptiv detaljrikedom som uppbragt upphetsning. Vi möter för första gången det fruktansvärda ”straffet med råttan”, en tortyrmetod som kom att ge namn åt en av Sigmund Freuds berömda fallstudier (”Råttmannen”) och som vi senast kunde bevittna i HBO-serien Game of Thrones. Men det som verkligen gör Lidandets lustgård oförglömlig är naturligtvis gestaltningen av själva trädgården utanför denna koloni där de avrättades lik ”bildar en mäktig kompost som plantorna är glupska på och som gör dem livskraftigare och vackrare”. Här sammanfattas romanens grundtema: sammanblandning av lust och lidande, av födelse och död, av sönderfallande kroppar som göder en mångfald av myllrande växter lika till doft och utseende vidunderliga könsorgan. Man märker, lite paradoxalt, närheten till den blide Maurice Maeterlinck, den belgiske nobelpristagaren som ju Mirbeau var med att ”lansera”. Få har väl besjungit trädgården med en sådan sensualism, även om denna trädgård hos Mirbeau endast rymmer ondskans blommor:

Det var enorma blomhöljen på höga stjälkar, fjälliga och svartfläckiga som ormskinn, ett slags vida strutar med mörkviolett röta på insidan, den gulgröna utsidan i upplösning, de liknade den öppna bröstkorgen på ett dött djur… Från dessa strutars botten stack det upp långa blodfärgade blomkolvar som till formen liknade monstruösa fallosar… Lockade av liklukten som dessa fruktansvärda växter utdunstade flög flugor omkring i täta svärmar, flugorna stormade längst ner i blomhöljet, täckt uppifrån och ner med elastiskt siden som de snärjde in sig i och som höll dem säkrare fångna än spindelväv… Och längs stjälkarna knöt sig och vred sig de fingerliknande bladen likt torterade och avrättade brottslingarnas händer.

Det märkliga händer, att själva miljöbeskrivningen blir än fasansfullare än själva tortyrsekvenserna, överlastad som den är av ominösa, oroande och oförutsedda likställningar (om termen tillåts). Läsaren vacklar till och förlorar sig, inte i ett skrämmande skede, men i ett hypnotiskt och kväljande virrvarr av groteska bilder parade med den verbala ekvilibrismens barocka excesser. Den arrangerade växtligheten blir i sig till ett köttsligt kaos, samtidigt som tortyrens kliniskt kusliga konstruktioner, ”träbänkar försedda med kedjor och halsband i brons, korsformiga järnbord, stupstockar, halster, galgar, maskiner för automatisk sönderslitning, sängar försedda med vassa knivblad och tätt besatta med järnspetsar, orörliga halsjärn, ställningar och hjul, kittlar och grytor över slocknade eldar”, förvandlas till hantverksmässiga verktyg, lika odramatiska som trädgårdsodlarens spaljéer och sekatörer, utformade för att ”kunna bearbeta det mänskliga köttet som en skulptör bearbetar leran eller ett stycke elfenben”.

Det som gör läsningen av Lidandets lustgård så spännande, så full av slitningar, är känslan av hur författaren själv i en oförlöst kamp förlorat sig i sin blödande bildmässiga villervalla, likt flugan som mot egen vilja och bättre vetande dras till förruttnelsens doft och går under. Romanen trollbinder i sin onaturliga naturlighet och genom Mirbeaus egen oförmåga att vända bort blicken. Det är glädjande att den förlänats en vacker form av förlaget. Här trycks åter Raphaël Freidas etsningar från 1927, en sällsynt samtida blandning av explosiv expressionism och ett grafiskt groteskeri som faktiskt påminner om många av dagens fantasyserier. Kanske koncentrerar sig dock illustratören alltför mycket på den muskulösa människokroppens strama maskulinitet och för lite på plantornas myllrande mångfald. Det likbleka linnebandet pryds av en svart malfjäril vars tryck emellertid visar sig lossna fläckvis vid fysisk hantering. Kanske kan det ses som en adekvat illustration av skönhetens förfall, av beröringens våldsamhet; men nog hade detta förfall gärna fått dröja längre än några dagar? Med det sagt står det ändå klart: Octave Mirbeaus Lidandets lustgård kan med sin poetiskt prunkande praktfullhet, sina sinnliga slitningar och exotiska excentricitet göda nytt fruktansvärt liv i varje bibliofils bokliga blomsterbäddar – vare sig nu läsarens främsta last går i trädgårdsodlandets eller tortyrens tecken.

__________

 

Erik van Ooijen är litteraturvetare verksam vid Stockholms universitet