Roman: Kvinnor och barn först

Inlagd av Erik Göthlin Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, juni 10th, 2013

Kvinnor och barn först – nedmonteringen av AT-289

Peter Terrin

Översättning Urban Lindström

Brandgul vitterhet, 170 sidor, Utkommen

– – –

 Av vilken anledning hade han under de första dagarna fått för sig att tolka kontraktet? Vad kontraktet avser, förmanade han sig själv, står att läsa i svarta bokstäver, och inte mellan raderna.

Karsten är en tjugofemårig man som blivit utsedd till chef för ett uppdrag där han tillsammans med en grupp på fem mekaniker ska genomföra en nedmontering av AT-289, en kakelmaskin, stående i en gammal gruvanläggning i en namnlös by. Hans huvudsakliga uppdrag är att agera tolk åt sina kollegor då ett par talar flamländska och de andra nederländska, och utöver det se till att arbetet utförs i enlighet med planerna. Männen inkvarteras i byns hotell och är utöver hotellägaren och städerskan de enda levande själarna där. Dagarna har sin stilla gång och Karsten fördröjer tiden med att sitta och titta ut över dalen från läderfåtöljen på sitt kontor medan de andra jobbar med nedmonteringen. Men lugnet byts snart ut mot oro. En man vid namn Jeff, byns skrothandlare, stör Karsten med sina återkommande besök om metallskrot han ska få överta. Han insisterar på att också få köpa loss de pallar av av kakel som finns kvar i fabriken, något Karsten inte kan acceptera då det inte nämns något om det i kontraktet. Snart går också kompressorn till den pneumatiska mutterdragaren sönder, och männen måste måste skruva loss allt för hand vilket fördröjer arbetet. Och på nätterna dansar byborna en märklig dans som Karsten bevittnar från sitt rumsfönster. Hans tillvaro börjar sakteligen rämna.

Kvinnor och barn först, av den belgiske författaren Peter Terrin, är inte en bok att läsa bokstavligt utan en allegorisk sådan. Författaren ställer sig till en surrealistisk tradition där alienationen och det absurda, som det myntades av Camus, utgör tema. Visst finns här inspiration från Kafka och det är nog inte helt långsökt att dra paralleller mellan Karsten och Josef K, huvdpersonen i Processen, vars verklighet blir allt mer overklig. Terrins berättarstil är medvetet återhållsam och saklig. Man skulle nästan kunna kalla den torr. Den återspeglar den unge Karstens psykologi som helt är byråkratens. Han förlitar sig helt och hållet på det kontrakt som jobbet vilar uppå. Till en början tillåter han sig att tolka innehållet lite grand, men när saker och ting inte går vägen blir han övertygad om att det är det faktum att han inte till fullo följer kontraktet som gör att saker går snett. Kontraktet blir till en fixering och den ledstång Karsten måste hålla i för att inte falla.

Boken handlar alltså inte så mycket om handlingen, mitt referat till trots, utan om det outsagda. Maktkampen människor emellan, där den unge Karsten hela tiden måste hävda sig gentemot de äldre kollegorna, har stor betydelse Så har också vanan och minnet. Byns invånare har sedan fabriken lagt ner slutat upp med att leva. Kaklet, som Jeff vill lägga beslag på för bybornas räkning, utgör för dem ett kärt minne om bättre tider. En symbol för det förgångna som oåterkalleligt är borta. Karsten och hans mannar är de som kommer att slå spiken i kistan och brutalt ända byns historia. Tillvaron så som den en gång såg ut är borta

I berättelsen finns ett bakomliggande obehag. Terrin är mycket skicklig på att skapa mardrömslika stämningar där gränsen mellan verklighet och dröm suddas ut. Framställningen av byn och dess invånare drar tankarna till Robin Hardys film The Wicker Man (1973). Överhuvudtaget är bokens stämningsfulla scener mycket filmiska.

Kanske handlar romanen först och främst om vår ständiga vilja till att förstå och se sammanhang i allt som sker. Om så inte sker börjar vår tillvaro vackla. Peter Terrin visar på det med sin mycket fascinerande roman.

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent