Arkitektur: Albert Speer

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, juni 27th, 2013

Albert Speer Architecture 1932-1942

Léon Krier

The Monacelli Press. 277 sidor.

—

Av det senaste århundradets arkitekter finns det en som står ut framför de andra. Han skiljer sig på många sätt. Dels för att hans planer skulle ha förändrat en av världens största städer i grunden. Dels för att många känner till hans namn men nästan ingen har sett hans arkitektur. Dels för att han inte bara var en brottsling – också hans arkitektur räknas av vissa som brottslig. Hans namn är naturligtvis Albert Speer (1905-1981) och han var Nazitysklands främste arkitekt och en av Naziregimens ledande politiker. 1942-1945 var han minister och högste ansvarig för Tysklands rustningsindustri. Han samarbetade mycket nära med Adolf Hitler ända in i det sista.

Ingen duvunge precis. Dömd för krigsbrott efter krigets slut men inte avrättad utan satt i fängelse. Faktiskt tillbringade han några år i frihet efter avtjänat straff.

På grund av många olika faktorer, inte minst det aldrig avtagande intresset för Andra världskriget, så är Albert Speer mycket känd. Böcker har skrivits, filmer har spelats in. Men om man vill studera det han i huvudsak sysslade med, hans arkitektur, så uppstår problem. På det området finns nästan ingenting. En anledning till denna brist är den beröringsskräck som hänger ihop med allt nazistiskt. Till exempel den tyska nazistiska konsten från 1930-1940-talen som är förstörd eller ligger inlåst i arkiv, endast tillgänglig för vissa forskare. Fast det är inte hela bilden. Antalet böcker, filmer och annat material som handlar om Tysklands nazitid är enorm och tycks inte vika. Varför skulle just Albert Speers arkitektur undantas från den vågen? Kanske hänger det ihop med att Speer dog relativt nyligen och att hans ritningar och skisser fortfarande har ett ordentligt copyright-skydd.

Under nazitiden var Speers och andra arkitekters projekt viktiga propagandanummer och då publicerades rikligt med material i tidskrifter som Signal och i böcker som Neue Deutsche Baukunst (Volk und Reich Verlag, 1941). Men i modernare tid har det egentligen bara funnits en enda bok. Den gavs ut 1985 och har sedan länge inte gått att få tag i. Även på antikvariaten har den varit mycket sällsynt. Nu har den kommit i nyutgåva.

Albert Speer Architecture 1932-1942 av Léon Krier är ingen oproblematisk bok. Den tar upp och tangerar besvärliga ämnen. Léon Kriers ställningstaganden och hans syfte är också ibland oklara. Det finns mycket att diskutera med boken.

Bokens övergripande ärende är att ärerädda Albert Speers insats som arkitekt och att slå ett slag för nyklassicismen mot modernismen.

Kriers bok är historisk på mer än ett sätt. Den handlar om arkitektur från 1930-1940-talen. Men den är också utgiven 1985 när den postmoderna vågen inom kulturen fortfarande var på tillväxt. Ordet postmodernism nämns inte i boken. Krier kände sig utan tvekan ensam i sitt intresse för Speer och nyklassicismen. Men just vid bokens ursprungliga utgivning växte ett intresse för Albert Speer och alternativ till modernismen, till exempel nyklassicism. Bland de postmoderna arkitekterna var Albert Speer en mycket viktig referens. Nu är den postmoderna stilen inom arkitekturen över för denna gång. Det dagsaktuella stilidealet är väl stram nymodernism. Alltså är Léon Kriers utanförskap i fas igen.

Léon Krier föddes 1946 i Luxemburg, utbildade sig till arkitekt och har varit verksam främst i USA och Storbritannien som arkitekt och arkitekturteoretiker. Han är bland annat känd för sitt samarbete med prins Charles. Hans bok om Albert Speer blev hårt kritiserad. Enligt Robert A M Stern som skrivit ett nytt förord i boken så var kritiken orättvis. Han skriver så här:

”Léon Krier blev våldsamt attackerad för att han uppmärksammade Speer. Han borde istället ha blivit hyllad för att ha pekat ut mellankrigstidens komplexa kamp mellan klassicism och modernism som fokuserade på modernismens misslyckande att utveckla ett övertygande svar på behovet av monumental offentlig arkitektur.”

Albert Speer Architecture 1932-1942 innehåller ingen biografi över Speer. Här finns nästan ingen information om vad han gjorde utöver att rita hus. Det är ett märkligt drag men helt logiskt utifrån Léon Kriers utgångspunkt att för att kunna värdera en konstnärs (arkitekts) verk så är det helt nödvändigt att skilja på personen och verket. Här ligger fokus helt och hållet på verket. Detta är djupt problematiskt i sig. Att skilja på verk och person är en modernistisk grundtes. Men är den möjlig? Kan ”estetiken” stå fri från moralen? Alla möjliga piruetter måste till för att upprätthålla en sådan inställning.

Men ännu mer problematiskt blir det naturligtvis när verket i sig, i det här fallet arkitekturen, svårligen kan uppfattas som neutralt och fritt från ideologi.

Eller är det så att om man hackar bort hakkorsen och örnarna från Speers monumentalbyggnader så blir de onazistiska? Det hävdar Léon Krier. Ja, mer än så. Han tar strid mot modernismen så som omänsklig medan Albert Speers verk får stå som ett lysande exempel för mänsklig arkitektur. Så här skriver han:

”Mina paralleller mellan monument och städer visar att Speers skapelser framstår som förvånansvärt blygsamma i kontrast till moderna industriella och urbana strukturer.”

Krier argumenterar så gott han kan för att återupprätta Albert Speers anseende som arkitekt. Hur man än vänder sig har han rätt på en punkt. Speer var betydelsefull. Att stryka honom från historien tjänar ingen. Han bör ha sin plats i de arkitekturhistoriska översikterna.

Dessutom var han inte ensam. Samtidigt i Tyskland verkade ett flertal arkitekter utifrån ungefär samma idéer – Paul Ludwig Troost, Ludwig Ruff, Wilhelm Kreis med flera. Och de var i sin tur del av en internationell rörelse, en global motreaktion mot modernismen. I boken finns också en text av professor Lars-Olof Larsson som sätter in 1920-1940-talens nyklassicism i ett internationellt perspektiv. Spännande nog verkar viktiga noder för denna rörelse ha varit Berlin, New York och Moskva och de olika ideologiska system som dessa städer stod för.

Larssons text har inte alls samma polemiska ton som Kriers och är nog så matnyttig. Men på gott och ont är det ändå Krier som sätter fingret på de viktiga frågor som exemplet Speer genererar:

”Kan ett svärd som har dödat orättfärdigt kallas vackert? Kan en krigsbrottsling vara en stor konstnär? Måste ett korrupt politiskt ändamål nödvändigtvis korrumpera den konst det använder? Om klassisk arkitektur ofta har använts för att legitimera tyrannisk makt, följer där av att klassisk arkitektur alltid är av tyrannisk natur?”

Kriers måltavla är den ”industriella modernismen”. Ja det är till och med så att när han ser sig tvungen att ändå kritisera Albert Speer på några punkter så är det den ”industriella modernismen” som spökar. Men motsättningen klassicism (mänskligt) – modernism (omänskligt) eller tvärtom klassicism (fascism) – modernism (demokrati), framstår konstgjord. Det må vara en levande motsättning hos fler än Léon Krier men lika fullt ett tankefoster. För min del står jag lika skräckslagen inför Albert Speers vision av det nya Berlin som inför Le Corbusiers idéer om hur Gamla Stan i Stockholm borde ha rensats upp.

”Tänk om Hitler hade gillat modernismen istället”, fantiserar Krier. ”Då skulle nyklassicismen vara en symbol för demokratin”. Nja, riktigt så enkelt är det väl ändå inte. Hitlers och nazismens fascination för det romerska imperiets symbolspråk är ingen tillfällighet. Nazismen bygger till stor del på (fejkade) historiska band. Det finns i nazismen en kulturell blodsmystik där det klassiska idealet passade in men där modernismen, trots dess ibland totalitära tendenser, inte gjorde det.

Mycket lite av det som Albert Speer ritade finns kvar. Den viktigaste av de rester som är bevarade är tribunen vid Marsfältet i Nürnberg. Det är ett slags kulissarkitektur utan annan funktion än att vara fond vid nazisternas partidagar. Speers stora projekt var att rita om hela Berlins stadskärna. Denna gigantiska omgestaltning skulle ha blivit färdig, efter att Tyskland vunnit Andra världskriget, 1950. De stora modeller som gjordes satt Hitler och Speer och pysslade med i bunkern när bomberna föll över Berlin…

Mest grandios i det nya Berlin skulle Die Grosse Halle ha blivit. Det var en gigantisk samlingssal krönt av en kupol. Byggnadsmaterialet skulle delvis ha varit svensk rosa granit.

Die Grosse Halle, den nya Olympiastadion och Rikskansliet är fascinerande byggnader. Storslagna och imponerande. Men de är ideologiska, de är medvetet ritade för att inge fruktan och respekt. Kriers försvar för dem vacklar ordentligt. Hade de kunnat återanvändas till något annat efter nazismens fall? Fan vet. De luktar Hitler.

Ändå är det med glädje som jag nu ställer in Léon Kriers bok i min bokhylla. Den fyller ett hål där, den är en viktig pusselbit i Europas historia. Det är bra att den är utgiven igen.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion