Småprosa: Färger av Remy de Gourmont

Inlagd av Erik van Ooijen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, augusti 8th, 2013

Färger

Remy de Gourmont

Övers. Hillevi Hellberg

Alastor Press. 159 s. Har utkommit.

Betyg:

 

Om det inte varit för den personliga stilen hade litteraturen tömt ut sig själv på ett par århundraden. Ungefär så säger den franske poeten, författaren och kritikern Remy de Gourmont (1858-1915) i en essä om skrivandet från sekelskiftet 1900. Stilen, lika personlig som författarens ögonfärg, ger litteraturen dess rikedom och förmåga att undvika ständig upprepning av det redan sagda. Med denna estetik kom Gourmont, spränglärd i den antika kulturen, att försvara det nya, vare sig det gällde det bespottade medeltidslatinet eller den symbolistiska poesins uppluckring av de klassiska versmåtten. Central bland tidens så kallade ”dekadenter” förklarade han att sann litterär dekadens, det var då författare endast efterliknade förflutna ideal. Han framhöll den skapande individen på den starka nationens bekostnad, och föreslog följaktligen att det först är ”när en Gustav Adolf eller Karl XII inte längre är möjliga, som en Ibsen eller Björnson kan träda fram”. Teorin kom nästan att bekräftas i praktiken då Gourmont, efter att ha publicerat en antipatriotisk artikel, fick sparken från arbetet på Bibliothèque nationale – och istället tvingades utveckla en rik och konstnärligt högvärdig verksamhet som skriftställare i en rad olika genrer.

Mot denna bakgrund ter sig Gourmonts eget namn idag märkligt obekant. Ledande i dåtidens parisiska kulturliv, central i redaktionen på Mercure de France, samboende med den berömda ”demimonden” Berthe de Courrière och nära bekant med alla från symbolistiska storheter som Stéphane Mallarmé och Joris-Karl Huysmans till den stora feministen och lesbiska författarpionjären Natalie Clifford Barney kom han senare att lyftas fram som förebild av Ezra Pound, T. S. Eliot och de amerikanska imagisterna. Idag dyker han främst upp som presentatör av mer omtalade kollegor, inte minst på grund av de samtida författarporträtt som samlades i verket Le Livre de masques (1896). Men det finns all anledning att jubla åt den möjlighet att bekanta sig med Gourmonts eget skönlitterära författarskap som Alastor Press nu erbjuder via kortprosasamlingen Färger (Couleurs, 1908), i kristallklar översättning av Hillevi Hellberg.

Vilken ”stil” möter oss då i dessa texter: vilken är denna särskilda författares ögonfärg? Svaret måste bli: skiftande! – i violett och purpur, malva och syren, rosa och orange. Mest utmärkande är nämligen ett slags frånvaro av stil; inte på grund av konstlöshet, utan, tvärtom, av det lätthänta behärskandet av den språkliga materien. Istället för ansträngd uppvisning, en knippa enkla berättelser som varsamt satts samman till en utsökt, knappt åttiosidig bukett. Ett epigram, hämtat från den klassiska eller samtida litteraturen (eller från författaren själv!) slår an tonen: här nämns den färg som tänks prägla varje enskild berättelses atmosfär, och som kommer att paras med en kvinna och, inte sällan, en blomma. Det börjar med den gula nejlikan som blir ett guldmynt, betalningen för ett hastigt älskogsmöte; för att i nästa berättelse bli den svarta dahlians framfusiga gynoecium, tillika den gulnade teaterbroschyren på en bänk bredvid en svartklädd kvinna med ett rosa band om halsen, liksom en rosa kejsarvinda som letat sig ner bland dahlians kronblad. Så håller det på – den röda morgonsolen blir ett rodnat ansikte, en sårad rapphöna, en rispad arm, ett blödande bitmärke: motiven, bilderna, personerna och föremålen flätas samman till arabesker, tuktade, stiliserade, men också yppiga, frodiga, framförallt lekfulla, lika mycket natur som arkitektur.

I sitt förord framhäver Gourmont på symbolistiskt manér att prosan först och främst är dikt, skapad genom ord och rytm: ”Då rytmen är funnen, är allt funnet, ty idén införlivar sig i sin rörelse, och garn- eller silkesnystanet utvecklar sig utan att man ens varit medveten om att ha arbetat.” Men vi är lika långt från August Strindbergs hätska feberskrivande som Mallarmés invecklade ljudkompositioner, och i färganalogierna finns inte heller den rusiga synestesin från Arthur Rimbauds berömda dikt ”Vokaler”, där färg och bokstav kopplas samman i groteskt hallucinatoriska bilder. I en senare essä, som här får utgöra appendix, talar Gourmont istället om skrivandet som en förströelse utan anspråk på någon radikal litterär omdaning. För egen del har han ”lekt med en låda pasteller, helt enkelt, och jag har älskat färgerna i deras egen rätt, en efter en”. ”Zinzolin” känns ju först som ett sökt färgval och man undrar om författaren redan tvingats rota efter de mer förbisedda färgtuberna – men mycket riktigt kommer just den berättelsen att handla om det tillgjorda och koketta svärmeriet i kontrast till en innerlig kärlek.

Man skulle vilja kalla dem små experiment, om de inte vore så fjärran både naturalismens laboratorieideal som modernisternas mutationer. Försök, kanske – eller divertissemang. Var novell utgör en liten kringgärdad kollision, ett möte mellan man och kvinna, två liv som stillsamt stöter samman och för en stund fäster i varandra likt kardborrar. Eller liknar det snarare de stillsamt flytande vaxmolnen i en lavalampa, samtidigt fria och instängda, sökande och planlösa, individer kretsande kring varandra i värld helt genomlyst av sin särskilda nyans. Den sexuella laddningen är ständigt där, men skrivs aldrig ut; det är känsligt snarare än känslosamt, knappt erotiskt, på ett märkvärdigt vis omstörtande utan att vara ens dramatiskt. Hos en sämre författare hade jorden skälvt och himlen öppnat sig.

Om något alls tycks obekvämt för dagens läsare är det kanske den återkommande erotiseringen av barnet, dock helt utan det kalla, kantiga drag av satyrisk ondska som annars utmärker många dekadenter. Undertonen är omisskännligt ironisk men Gourmont förblir på sina karaktärers sida, också när barn gestaltas: ibland bitsk men alltid förstående, förtjust inför det lilla livets storslagenhet. Såhär låter det i ”Vitt”, en frikännande syndafallsbekännelse om en flicka och en pojke i tioårsåldern:

De befriade sig från sina strumpor för att plaska i bäcken. De blev mycket blöta och gick för att torka i solen på det varma gräset. Emellertid retade åsynen av deras små rosiga ben och deras vattrade knän deras nyfikenhet. De jämförde, och den lille pojken var klok nog att ha mindre slät hud. ”Den är också mindre len”, sade han; och händerna var överens med ögonen.

Nog är det en vuxen ton, den medelålders författarens ironiska blinkning till sin publik! Men blicken saknar hunger och berättelsen kommer istället att gestalta den kyrkliga gemenskapens erotiserade förhållande till barnet då flickan, till pojkens förtvivlan, ”rövas bort” av vuxenvärldens herde och svärs åt den mystiska föreningens svartsjuke make.

Något flåsigare ter sig pojkdrömmen i ”Rosa”, men mest laddad är ”Violett” – enligt författaren själv den falskaste, mest hycklande färgtonen. Här adopterar en ”gammal fröken” en fattig tolvårig pojke och förför honom för att efter några år, då han väl blivit för gammal, upprepa proceduren med hans lillebror, och därefter ytterligare en lillebror. Medan flera berättelser vilar på en våldsam underström är detta den där något liknande ett systematiskt övergrepp antyds:

Rik på sina ungdomsår som hon hushållit med, och oupphörligt uppfriskad av ungt kött, fortsatte denna oskyldiga Ninon upp i hög ålder att vara en välgörerska för hederliga och fattiga familjer som hade pojkar att placera i läroverket. Hennes gudfruktighet, som blivit slumpartad, bekymrade prästerskapet, men en av myndlingarna hade, äcklad av kärleksakterna, börjat vid prästseminariet där den gamla fröken frikostigt betalade hans inackordering, och kyrkan lugnade sig. Den andliga glöden kan stundom mattas i de frommaste av själar.

I volymen ingår också arton ”Gamla stycken” som liknar dem i Färger men måste läsas enligt en annan logik: det är brottstycken, skärvor, som aldrig formar kulörvariationernas samlade mosaik. Här finns dock djärvare stilistiska grepp, oroande bilder och utsökta formuleringar: den blivande faderns föreställning om fostret, ”med hud som en kokt räka”, som växer till en lysten fresterska inför den inre blicken; den värnlösa svanen, vars skönhet endast väcker massans vällustiga blodtörst; liljestjälkens ”spolar lika ett barns obefläckade penis”; den märkliga ön bebodd av ”en flock nakna kvinnor” – ”ganska graciösa djur”; det otidsenliga gamla tornet Saint Jacques ”med talande odjur, med odjur av sten och drömmar”; och så vidare. De gamla styckena är rusigare, mer ambivalenta, syntaxen oftare bruten, buren av könsdriftens och förbrytelsens eruptioner. Man vill tro att de egentligen skrivits senare, av en poet i rörelse mot expressionismens utbrott, eller, liksom Guy de Maupassant, mot förståndets upplösning; men med kronologin vid handen framstår de snarare som oförlösta övningar av en författare som ännu inte vågat göra upp med kravet på originalitet.

Kronologin, ja – en sådan, över Gourmonts fascinerande och ombytliga livsöde, har också tillfogats Alastors lika enkla som vackra utgåva, prydd med ett höstvarmt färgsprakande omslag efter den store symbolistiske konstnären Odilon Redon. Vidare bjuds vi ett lika lärt som lockande efterord av översättare Hellberg samt en förklarande notapparat om vilken man endast kan anmärka att den möjligtvis är alltför generös. Remy de Gourmonts Färger utgör med andra ord en förträfflig introduktion till ett centralt europeiskt författarskap – faktiskt den första översättningen som gjorts till svenska, om man får tro bibliotekskatalogen! Det är ett lekfullt men utsökt litet kalejdoskop som trollbinder i sin nakna myckenhet, en serie förnöjelser som ömsom förtjusar och förhäxar. Kanske kan man därför sammanfattningsvis säga om Gourmont, som han själv sa om Mallarmé: han är inte enorm, men han är perfekt!

__________

 

Erik van Ooijen är litteraturvetare verksam vid Stockholms universitet