Roman: Övertalning av Jane Austen

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, december 1st, 2013

Övertalning

Jane Austen

Översättare: Maria Ekman

Bonniers. 338 sidor. Utkom den 26 november 2013.

 

Jane Austen tillhör i dag de högt älskade och har en vidsträckt fan club. Hennes romaner filmas och filmas igen och igen – och andra författare flirtar ohämmat med henne, som till exempel Helen Fielding i Bridget Jones dagbok. Och minsann om inte Pride and Prejudice (Stolthet och fördom) numera även föreligger i en zombieversion. Austen själv levde ett tillbakadraget liv och gjorde inget större väsen av sitt författarskap. För säkerhets skull avstod hon från att ståta med eget namn på sina böcker som i stället sades vara skrivna ”by a Lady”. Hon förblev ogift – ett viktigt avgörande vid denna tid – och kom säkert inte ens på tanken att hon borde ha ett eget rum för produktion av mästerverk. Men i Virginia Woolf Ett eget rum är hon likväl en av hjältinnorna och en av ytterst få kvinnliga föregångare som finner nåd inför Woolfs strängt skärskådande blick. När hon konfronterar Charlotte Brontë med Austen är det sålunda definitivt inte till den förras fördel.

Austen var verksam under 1800-talets första år, och i mångt och mycket tycks hon höra hemma i upplysningens 1700-tal snarare än i romantikens 1800-tal. Visst står kärleken i centrum i hennes verk där intrigen gärna går ut på att gifta ihop rätt personer. Men för Austen är ingen kärlek så himlastormande att den inte måste ta hänsyn till ekonomiska realiteter, sunt förnuft och dekorum. Men lika lite som känslan får bli känslostorm får förnuftet bli snusförnuft och dekorum ren anpasslighet. Med sin ironi och i sitt skarpa iakttagande av mänskliga dygder och laster kan hon påminna om Henry Fielding men odlar en långt stramare stil än föregångaren. Dessutom pekar hennes verk framåt mot den moderna romanen. Det gäller inte minst tekniken att anlägga ett internt perspektiv genom bruket av ”fri indirekt anföring” (FID) eller, som man sade tidigare, erlebte Rede. Tekniken går kort ut på att låta en framställning i tredje person färgas av ett upplevande subjekts tankar och känslor. Om man utan problem kan ersätta ”han/hon” med ”jag” – ja, då har man FID. Det här greppet kom att bli omåttligt populärt under 1800-talet, men före Jane Austen får man leta rejält för att hitta det någonstans. Bara det gör henne till en romankonstens förnyare.

Att hitta rätt partner i livet är ett genomgående motiv hos Austen. Men i sin sista roman gav hon det ytterligare en dimension. Övertalning (fullbordad 1816) är inte bara berättelsen om hur Anne Elliot får sin kapten Wentworth, utan här förs också i hög grad en diskussion om förhållandet mellan könen och det ideala äktenskapet. Anne och Wentworth är naturligtvis som skapta för varandra, och lika självklart är vägen fram till deras lyckliga förening full av förhinder. Annars skulle det ju inte bli någon roman. Men det ser onekligen illa ut från början. Anne har nämligen uppnått den ansenliga åldern av 27 år och är i stort sett avförd från äktenskapsmarknaden. Då har pladdriga syster Mary haft mer tur – men å andra sidan är inte hennes äktenskap något under av lycka trots att hon begåvats med två barn. Mary och hennes Charles lever parallella liv med helt olika intressen – om nu Mary har några större intressen över huvud taget utöver sig själv; barnen tycks mest vara till besvär. Men till skillnad från snorkiga syster Elizabeth, som brås på den inbilske fadern, är hon i alla fall inte direkt elak. Som kontrast presenteras vi amiral Croft och hans hustru, ett lite äldre par som gör allt tillsammans – ett slags idealt kamratäktenskap präglat av jämställdhet, värme, humor och kärlek. Det intressanta är att Crofts är barnlösa; för Austen tycks kort sagt barn inte vara en förutsättning för äktenskaplig lycka. Det är andra faktorer som är avgörande, och då inte minst gemensamma intressen, tolerans, ömsesidig respekt och, naturligtvis, kärlek.

Man kan notera att romanens manliga hjältar alla är sjöofficerare. Inom flottan kan man nämligen ta sig fram genom egen duglighet (precis som två av Jane Austens bröder, för övrigt) och här uppmuntras egenskaper som ärlighet, uppriktighet och vänlighet. Har man tur råder det dessutom krig. Det gör att man snabbt kan stiga i graderna och bli rik genom att kapa fientliga fartyg. Men man bör gärna vara bildad och ha kulturella intressen också – som kapten Wentworth.

Till läsarens lycka låter också Austen sina ironier flöda i femtio nyanser från det vänligt godmodiga till det rent förintande. Bördshögfärd, tillgjordhet, ytlighet och dumhet får henne alltid att vässa pennan till infernalisk skärpa, alldeles speciellt när de ingår en olycksalig förening – som hos Lady Dalrymple.

Övertalning hör naturligtvis till de där verken som alltid bör finns tillgängliga – och här har vi det nu i ett snyggt och trevligt mjukband från Bonniers. Det är en gammal sanning att översättningar åldras fortare än original och att klassiker därför behöver nyöversättas med jämna mellanrum. Hittills har vi levt med Övertalning i Jane Lundblads översättning, och jag måste säga att vi levt mycket gott med denna översättning som inte heller nu känns bedagad. Men av en eller annan anledning har Bonniers i alla fall beställt en ny, denna gång av Maria Ekman som tacksamt nog även försett texten med en rad förklarande noter. Jag har gjort diverse stickprov och jämfört Lundblad och Ekman med originalet. Skillnaderna är inte påfallande, även om ordval och ordvändningar självklart varierar. Man kan också notera att Ekman troget följer originalets interpunktion med dess många semikolon, medan Lundblad har en tendens att dela upp de långa meningarna. Men jag kan inte hävda att någon skulle vara otvetydigt eller generellt bättre än den andra.

Övertalning är hur som helst en förträfflig roman som kan förgylla vilket jullov som helst.

 __________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.