Roman: Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur onsdag, april 2nd, 2014

Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona

Anneli Jordahl

Nordstedts, 2014

317 s.                 

Utgiven: 2014-03

 

Mona är en tonårstjej vars lantliga uppväxt får den nya hemstaden Östersund att framstå som Manhattan. Hon har fått tjänst som hembiträde hos en ung familj, året är 1959, mannen Ove är musiker i ett jazzband och frun Britt arbetar på kontor. Dottern Katrin placeras under dagarna i Monas vård och med kokboken gömd under sängen ska Mona tillaga dillkött och hushålla i den lilla tvåan. Hon delar säng med Katrin. Första tiden kan hon inte lämna lägenheten på grund av barnets förkylning. Monas drömmar om att sitta på konditori, dricka kaffe och lyssna på musik, att dansa om lördagskvällarna, kommer först på skam.

 Men så lättar det plötsligt. Bekantskapen med Ove placerar Mona vid kortsidan av scenen på dansbanan. Hon möter gitarristen i bandet, Harold, och ljuv musik uppstår. Till en början. För åratal senare sitter en dotter och en mor och försöker reda ut vad som hände de där åren. Och det är tydligt att Mona någonstans längs vägen hamnade snett. Att 60-talets samhällsinvånare behandlat henne illa. Att domen över en ensamstående mor föll hårt, trots tidens skenbara anammande av nyare och friare tongångar.

 Det är på ett sätt en djupt personlig beskrivning av Monas egen historia. Större delen av texten är utformad som Monas flytande tankestråk, känslointryck och handlingar. Meningsbyggnaden är flytande och jag upplever att Jordahl vill ge intryck av tankeflöde. Det bryts ibland av dialoger i manusform mellan ”Modern” och ”Dottern”, samt ett fåtal kapitel inifrån huvudet på den ödesdigra jazzbandsgitarristen.

 Men samtidigt som det är en berättelse om en flicka som heter Mona är det en berättelse om en tid, en anda, en kvinnosyn, ett klassamhälle. Hur den sexuella frigörelsen på något sätt hann före ålderdomlig syn på äktenskap, moderskap och inte minst kvinnan. Det odramatiska sättet på vilket historien berättas förmedlar känslan av att det är inte är en ovanlig historia. Inte ens Mona själv tycks betrakta sin historia som unik eller särskilt tragisk. Hon är bara en av de flickor som råkade bli gravida med en man de sedan inte gifter sig med (ett val som helt naturligt accepteras som upp till mannen) och hon försöker krasst accepterande göra det bästa av situationen. Hon varken över-älskar eller över-hatar det barn som förpassar henne långt från dansbanorna.  Inte heller är det några känslostormar gällande relationen till barnafadern. Det är sveket från föräldrarna som tycks skada mest, barnafaderns svek tycks mest drabbande utifrån vad det samhällsmässigt och materiellt ställer Mona i för situation.

 Den här boken är så bra. Det går inte riktigt att sätta fingret på varför. Det är någonting i just hur odramatiskt hela historien berättas. Hur Annelie Jordahl får det att svida i hjärtat utan att behöva skriva Monas känslor på läsarens näsa. Ett briljant exempel är de falskt glättigt, och alltmer bedjande, besvikna och frustrerade vykort som Mona skickar sina föräldrar. Dessa låter Jordahl tala för sig själva utan överflödiga kringskrivningar. Texten känns otroligt skickligt skriven och själva berättarspråket mycket genomtänkt. Berättelsen blir levande på ett sätt som gör att det känns som om jag var där med Mona. Skildringen av paret Britt och Ove är så snygg och realistisk. Vi får bilden av de här två människorna ur Monas underifrånaktiga, hushållerskeperspektiv. Maktbalansen blir så tydlig men återigen utan att Jordahl behöver skriva ut det direkt i texten. Hon låter händelse, dialog, miner, intryck göra jobbet.

 Anneli Jordahl har skrivit en fantastisk bok. En relationsroman, en ”kvinnoroman”, en klassroman…en bladvändare som fullkomligt absorberade mig i alla fall under de dagar jag tillbringade så mycket tid livet tillät mig avsätta tillsammans med den.

Malin Nilsson, ingår i Kulturdelens redaktion