Roman: Den lilla staden där tiden stannade av Bohumil Hrabal

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur onsdag, april 23rd, 2014

Den lilla staden där tiden stannade

Bohumil Hrabal

Översättare: Mats Larsson

Aspekt. 130 sidor. Utkom den 22 april 2014.

 

En sak måste genast och utan dröjsmål sägas: Bohumil Hrabals Den lilla staden där tiden stannade är en helt underbar liten bok. Så var det sagt. Nu lite bakgrund:

Runt 1960 framträdde en ny generation författare i Tjeckoslovakien. Många skulle komma att bli internationellt ryktbara och drivande i den demokratiseringsprocess som resulterade i Pragvåren 1968. Här fanns namn som Milan Kundera, Josef Škvorecký, Ivan Klíma, Eva Kantůrková och Alexandr Kliment. De flesta var runt 30 år gamla. Men där fanns också en som var lite äldre än de andra. Han var född 1914 och skulle alltså ha fyllt 100 år i år, närmare bestämt den 28 mars – om han inte redan 1997 hade fallit ut genom ett fönster på femte våningen. Hans namn var, som ni förstår, Bohumil Hrabal.

Han debuterade på allvar vid 49 års ålder 1963, men skrivit hade han gjort sedan mitten på 30-talet, först poesi, sedan prosa. Han blev tidigt känd i konstnärskretsar och vurmade för surrealismen och dess tjeckiska variant poetismen. Men det typiska för Hrabal var att han liksom levde två parallella liv. Författaren och bohemen var också försäkringsagent, handelsresande i leksaker, försäljare av tomtebloss, stålverksarbetare och scenarbetare på en teater. Hans teori om det ”artificiella ödet” – som han inte minst rekommenderade blivande författare – gick ut på att alltid ”försätta sig själv i sådana situationer som man inte tycker om, som man avskyr, finner vedervärdiga, som övergår ens krafter”. Dessa erfarenheter omsatte han i litteratur – precis som han plundrade sin barndom på dess upplevelser för att recycla dem som överdådig fiktion.

Själv ansåg han sig vara expert på att ”ljuga ihop situationer som jag aldrig har befunnit mig i, att låtsas att jag har läst böcker som jag aldrig har läst, att vittna om händelser som jag inte har varit med om, att svära falskt, att skryta med handlingar som någon annan har utfört, att som ögonvittne avge osant vittnesmål, jag är en prostituerad som låtsas att hon älskar av kärlek, jag är lömsk och oärlig och att ljuga är lika naturligt för mig som för en fisk att simma”.

Hrabal föddes utanför Brno i Mähren, men sin barndom och ungdom tillbringade han i böhmiska Nymburk, där hans styvfar var något så urbota tjeckiskt som ölbryggare. Hrabal skulle hela sitt liv förbli en inbiten ölstugesittare och är idag närmast ett slags skyddshelgon för legendariska ”Den gyllene tigern” i Prag. På ölstugan mötte han människor av alla de slag och lyssnade till deras mer eller mindre sanna historier ur livet. Det muntliga berättandet har också satt tydliga spår i hans författarskap som gärna odlar utvikningen och anekdoten som skön konst. Det är lätt att få Jaroslav Hašek och hans soldat Švejk i tankarna men också Karel Čapek och hans berättelser ur bakfickorna. Men det hör också till saken att Hrabal precis som Franz Kafka var juris doktor, och att Kafka är en lika självklar gäst som Hašek, eller för den delen James Joyce, vid Hrabals litterära stambord. Slavisten Miloslava Slavíčková har träffande sagt att Hrabal förenade Hašeks berättarkonst med Kafkas tankevärld. Det är inte heller någon slump att Hrabal anknyter till två bömiska författare som föddes i det habsburgska kejsardömet där den ene skrev på tjeckiska och den andre på tyska. Habsburg kan hos Hrabal ibland stå för ett slags retrospektiv utopi där livet var större och rikare och där inskränkt nationalism inte tilläts sätta gränserna på kartan eller i huvudet. Själv rörde hans sig bekymmerslöst mellan tysk och tjeckisk tradition, och man ska inte bli förvånad om han blandar groteska skrönor med hänvisningar till tysk romantisk filosofi – som i En alltför högljudd ensamhet. Karln var faktiskt lärd som fan själv trots att han gärna framställde sig som suput.

Sina minnen från barndomens Nymburk omsatte Hrabal under 70-talet i ett antal romaner. Kanske var det en fantasins flykt till en svunnen och lyckligare epok, ett försök att undkomma den känsla av hopplöshet som lägrat sig över landet sedan Pragvåren hade krossats av sovjetiskt pansar hösten 1968. Liksom alla författare av betydenhet hade Hrabals dessutom drabbats av publiceringsförbud. Den lilla staden där tiden stannade skrev han 1974, men den kunde bara spridas underjordiskt som samizdat (maskinskrivna kopior). Till sist blev situationen pinsam för regimen, och med lock och pock och hot försökte man få en del författare att göra offentlig avbön i utbyte mot möjligheten att publicera sig. Hrabal var en av de ytterst få som föll till föga, och han kom senare att mycket öppet och gripande skildra den rädsla och feghet som låg bakom beslutet. Han hade också närt förhoppningen att kunna manipulera säkerhetspolisen men insåg snart att den ende som var manipulerad var han själv. Det visade sig också snart att rätten att publicera sig var starkt villkorad. Censuren tvingade honom till omarbetningar och gick själv in och redigerade i hans verk. Den lilla staden där tiden stannade omvandlade Hrabal till de två romanerna Den ljuva sorgen och Harlekins miljoner, där han tonade ner det politiskt kontroversiella – inte minst skildringen av det kommunistiska maktövertagande 1948. Dessa två böcker finns sedan tidigare på svenska, och de är mycket läsvärda även de. Men det är Den lilla staden där tiden stannade som är mästerverket. Den är en perfekt inkörsport till Hrabals författarskap, och för den svenska översättningen svarar Mats Larsson som redan tidigare visat sig ha god hand med Hrabals egensinniga prosa och vindlande meningar.

Historien ses genom en pojkes ögon. Han lever ett tämligen sorglöst liv med sina omaka föräldrar i en småstad. Mot den sinnligt livsbejakande och extravaganta mammas står den prydlige och lite prudentlige pappa bryggarmästaren – som emellertid kan utveckla ett drag av maniskt vansinne när det gäller motorer och gamla bilar. Men den som verkligen sätter fart på tillvaron är den totalt oberäknelige farbror Pepin som en dag kommer på kort besök – och blir kvar livet ut. Pepin är en figur i klass med Švejk. Han drar igång vansinniga projekt och svämmar över av anekdoter som han vrålar med öronbedövande stämma. Han drömmer om det överdådiga och ljuva livet med vin, kvinnor och sång och ser på sig själv som den självklare hjälten i varje historia. Runt honom står ett skimmer av äventyr och erotik – samtidigt som han är oskuldsfull som en lintott i sjömanskostym. Pepin är en levande paradox, och han blir en allt mer komplicerad person, ett slags tragisk Karlsson på taket. Han kan vara odrägligt självupptagen men är ändå värd vår kärlek – en man som lever i sina storslagna drömmar men som också är plågsamt ensam och ömkansvärd.

Det som gäller Pepin gäller på sitt sätt hela romanen, och liksom Pepin är även Hrabal en språkfantast. Men hans sprudlande berättarglädje och bejakande av världen blir också en besvärjelse över tidens obevekliga gång och livets korthet. Mitt i komiken, farsen och burleskeriet finns sorgen och vemodet. Det drastiska fabulerandet bryts av bilder som med magisk lyskraft fångar världens outgrundliga och förgängliga skönhet.

Man talar ibland om Svenska akademins misstag: författare som fått Nobelpriset men som inte borde fått det och författare som inte fått Nobelpriset men som borde fått det. Bohumil Hrabal hör till den senare kategorin.

 __________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.