Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension » BOK: Tiden second hand: Slutet för den röda människan

BOK: Tiden second hand: Slutet för den röda människan

Tiden second hand: Slutet för den röda människan

Svetlana Aleksijevitj

Översättare: Kajsa Öberg Lindsten

Ersatz. 672 sidor. Har utkommit.

 

Tiden second”Med järnhand ska vi driva mänskligheten mot lyckan.” (Bolsjevikiskt slagord, bl.a. på porten till lägret i Solovetsk.)

”Fan vet hur många människor de dödade, men för oss var det en ärofull epok.”

 Efter Sovjetunionens fall var det många som spelade ut det nationalistiska kortet i de forna delrepublikerna och i det Östeuropa som nu blivit Centraleuropa. Men den som idag dänger det i bordet med större kraft än någon annan är Vladimir Putin. Han citerar gärna den ärkereaktionäre tsar Alexander III och tycks vilja bygga sitt nygamla Ryssland på samma tre fundament som formulerades av militaristen Nikolaj I: autokrati, ortodoxi och nationalism. Strategin tycks gå hem. Putins popularitet i Ryssland stiger – samtidigt som delar av den inhemska intelligentian förtvivlar och Väst förvånas och förfäras.

Jag läser Svetlana Aleksijevitj, född i Ukraina men uppvuxen i Vitryssland. Efter storverken om Tjernobyl och kvinnliga sovjetiska soldater har hon nu avslutat sin Sovjet-trilogi med Tiden second hand: Slutet för den röda människan. Det är en rejäl tegelsten, och liksom de tidigare böckerna är det en konstfärdig sammanställning av en rad intervjuer. Med konstfärdig menar jag inte att det skulle röra sig om en fiktionaliserad framställning utan endast att intervjusvaren med stor skicklighet presenteras som monologer där man verkligen tycker sig höra en röst utan att det blir svamligt eller osammanhängande. En efter en träder fram och talar om sina erfarenheter och upplevelser, presenterar sina tankar och ger utlopp för sina känslor. Många ger intryck av att bara ha väntat på någon som verkligen vill lyssna till vad de har att säga. Deras berättelser väller fram; det är så mycket som vill ut och som man bara inte orkar hålla inne med längre – som den gamle mannen som i åttio år tigit om den där händelsen i barndomen, då han i ideologiskt nit angav sin morbror och därmed blev skyldig till att han slaktades med kniv. Han sitter och trycker på bekännelsen, men när Aleksijevitj packar ihop för att gå kan han inte hålla inne med den längre. Efteråt täcker han ögonen med handen för att visa att han inte gråter – och säger: ”Jag vill dö som kommunist. Det är min sista önskan …”

Boken har alltså egentligen ingenting med Putin att göra. Ändå lyckas den ge ett slags sidobelysning till det som sker idag, ett slags förståelse för den popularitet som Putin tycks vinna på sin ledarstil, sin retorik och sin tämligen amorfa ideologi – där inte minst den nationella storhetsdrömmen alltmer framstår som kärnan. Att en härskare när drömmar av det slaget är kanske inte så märkligt. Men de vinner uppenbarligen genklang i breda folklager. Och det är här som Aleksijevitjs bok blir så intressant. Tydligt visar den det trauma som Sovjetunionens fall tycks ha inneburit för många, ett trauma som många fortfarande lever med. Det är som om man drabbats av en stor personlig förlust. Man har levt i ett Stort och Mäktigt land – och plötsligt är det inte så stort och mäktigt längre. Den känslan tycks gnaga själen som en personlig oförrätt, som hade man själv blivit mindre och förlorat i värde.

Stalin inspekterar ett kanalbygge.

Stalin inspekterar ett kanalbygge.

Ibland blir det närmast groteskt. Människor vittnar om fruktansvärda erfarenheter där nära släktingar och vänner satts i läger, torterats på det mest vidriga sätt och avrättats – och så, som ett slags rättfärdigande, avslutas det hela med: men vi var i alla fall ett storslaget land. Det är som vore man beredd till vilka omänskliga offer och lidanden som helst bara för att få känna lyckan att tillhöra en mäktig nation. Här finns t.ex. den gamle kommunisten som talar förtrytsamt om utvecklingen efter Sovjetunionens fall. Först tänker man att han är helt omedveten om Stalintidens terror. Men icke. Det visar sig snart att hans egen hustru sattes i läger och han själv fängslades och förnedrades. Hans bäste vän fick handen förstörd för livet sedan säkerhetspolisen massakrerat alla hans fingrar genom att klämma sönder dem i en dörr. Naturligtvis var hustrun, mannen och vännen alla oskyldiga. Det ingick ju i femårsplanerna att sätta dit ett visst antal förrädare, så det var bara att uppfylla kvoten. Ändå kan den gamle mannen bli nostalgisk och hävda att på den tiden drevs man trots allt av höga och ädla ideal som gav livet mening – till skillnad från idag när ”Kung Korv” härskar. Att det var just dessa höga och ädla ideal som dödade hans hustru och lemlästade hans vän tycks han inte ägna en tanke.

Vi får den ena skakande historien efter den andra. Här blandas levnadsöden som för en svensk kan synas osannolika i sin blandning av förnedring, svek och brutalitet. Samtidigt finns här glada minnen av de heroiska och optimistiska sånger som man sjöng, och som man fortfarande kan citera, och drömmen om den strålande framtiden. Och här finns naturligtvis den kärlek och den mänskligt banala lycka som man kan finna även i ett fångläger eller i en sliten lägenhet. För många tycks angiveriet, lägren och förtrycket te sig som ett slags naturkatastrofer, eller som ett öde, som inte fläckar regimen eller den kommunistiska ideologi som legitimerade det som skedde.

Men det kan också finnas en personlig ovilja att ompröva historien. Man värnar det som trots allt var det liv man har levt. Det är för plågsamt att ifrågasätta det som varit – eller som sonen till en kvinna som tillbringade sin barndom i läger och på barnhem konstaterar: ”Men de … våra föräldrar … min mamma … vill höra att de levt ett storslaget liv som inte var meningslöst, att de trott på saker som varit värda att tro på. Men vad får de höra? Från alla håll och kanter får de höra att deras liv var rena skiten /…/. De var redo att försvara sig mot vilken fiende som helst. Och de skulle ha klarat det! Men så raserades alltsammans, trots att det inte var krig. Ingen fattar varför. För att göra det skulle man behöva tänka efter … men tänka har man inte fått lära sig. Alla minns bara rädslan …”

Svetlana Aleksijevitj (foto: Margarita Kabakova)

Svetlana Aleksijevitj (foto: Margarita Kabakova)

Svetlana Aleksijevitj har också lyckats få en intervju med en man från det inre av Kreml som ger oss maktens perspektiv på händelseutvecklingen i samband med Sovjetunionens fall. Gorbatjov beskrivs som en främmande fågel som en vanlig ryss inte kunde förstå sig på. Han sägs till och med ha älskat sin hustru ”på ett ömsint och osovjetiskt vis”. Man påminns om tsaritsan Alexandras ord till sin som hon tyckte alltför veke man Nikolaj II: ”Ryssland älskar att känna piskan”. Att en makthavare – tsaritsa eller kommunist kan i detta fall gå på ett ut – ger uttryck för denna åsikt är kanske inget att förvånas över. Men faktum är att den ekar även i en rad intervjuer med dem som själva drabbades av prygeln. Det är som om många inte ens tror på möjligheten av ett demokratiskt styre. ”Vi har en slavmentalitet”, säger en, och en annan hävdar, i gammal slavofil anda, att det finns ”en särskild rysk civilisation” skild från det ytliga västerlandets. Apropå det sista slås man ofta av hur självklart många av de intervjuade hänvisar till den klassiska ryska litteraturen som en levande del av deras liv.

Tiden second hand låter också ana en avgrundsdjup generationskonflikt mellan dem som växte upp som pionjärer med röda halsdukar och deras barn som vuxit upp i ett land av raserade ideal och med ett slags parodi på kapitalism. Där de förra kan leva på förljugen nostalgi försöker de senare leva på mer eller mindre förnedrande ”bizniz” i det lilla formatet (om man nu inte tillhör de som framgångsrikt roffat åt sig). Och båda grupperna verkar lika vilsna. Som någon påpekar har man i Ryssland inte ens gjort en ansats att komma till rätta med det förflutna, varken offentligt eller privat. Och intervjuerna bär syn för sägen. Tillsammans bildar de ett historiskt och (social)psykologiskt dokument av oerhörd kraft: det är gripande och beklämmande, frustrerande och upprörande.

Det vore inte orimligt om Svenska Akademin valde att uppmärksamma det moderna reportaget eller, som det ibland kallas, ”litterära reportaget” med ett Nobelpris. Svetlana Aleksijevitj nämndes förra året som en stark kandidat. En annan är polskan Hanna Krall. Även hon utforskar det förgångna genom att envetet samla minnen från en ond tid; för hennes del handlar det om Förintelsen. Men där Aleksijevitj arbetar med långa framvällande monologer tuktar Krall sitt material till små underverk av lapidarisk stilkonst. Nog kunde Akademin för en gångs skull frångå sina principer och låta två författare dela på priset. I det här faller vore det motiverat.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree