Facklitteratur: Ord kan krossa betong. Berättelsen om Pussy Riot
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, maj 1st, 2014
Ord kan krossa betong. Berättelsen om Pussy Riot
Masha Gessen
Brombergs ca 260 s
Utkommer mars 2014
I samband med Fängslade författares dag 15 november 2013 publicerades ett öppet brev av Nadja Tolokonnikova från fångkoloni nr 14 i byn Partsa i Mordvinien. Nadja var dömd till två års fängelse för huliganism och hade skrivit sitt brev om de vidriga förhållandena i fängelset nästan två månader tidigare. I Uppsala korsläste två medlemmar i Uppsala författarsällskap brevet. Ak Welsapar läste på ryska och Christina Wahldén på svenska: ”Fångvaktarna vägrar att lyssna på mig. Men jag tänker inte släppa på mina krav. Jag tänker inte tiga still och uppgivet se på när mina fängelsekamrater bryter samma under slavliknande förhållanden. Jag kräver att man följer lagen i detta mordvinska läger”
Så började Nadjas öppna brev. Det var en stark upplevelse att lyssna på uppläsningen. Ännu starkare eftersom hon var försvunnen och inte ens hennes man eller hennes advokat visste var hon fanns.
Det visade sig att Nadja Tolokonnikova hade blivit förflyttad till ett tuberkulossjukhus i Krasnojarsk, där hon – försvagad av en hungerstrejk och en lång transport – tillbringade den sista tiden av sitt straff. Den 23 december blev hon och Maria Aljochina benådad tillsammans med ett antal andra fångar. Troligen ingick benådningen i Vladimir Putins charmoffensiv inför vinter-OS i Sotji.
Nadezja eller Nadja Tolokonnikova och Maria Aljochina var två av de tre Pussy Riotmedlemmar som dömdes för sin punkbön ”Jungfru Maria, Guds moder, fräls oss ifrån Putin” i Kristus Frälsarens katedral i Moskva den 21 februari 2012. Nu berättar den amerikansk-ryska journalisten Masha Gessen hela historien om Pussy Riot i reportageboken Ord kan krossa betong, berättelsen om Pussy Riot. Det första man slås av som läsare är att kvinnorna är så unga. Nadja Tolokonnikova är född 1990 och Maria Aljochina 1988. Båda har barn i förskoleåldern. Den tredje Pussy Riot-medlemmen som dömdes, är den några år äldre och barnlösa Jekaterina Samutsevitj. Alla tre är smarta, belästa kvinnor, som med olika bevekelsegrunder anslöt sig till det feministiska punkbandet Pussy Riot, som uppträder i färgglada klänningar och rånarluvor i protestaktioner mot Putins Ryssland.
I Frälsarkatedralen var de fem som uppträdde, men två blev aldrig identifierade. Det anmärkningsvärda är att Masha Gessen, som har intervjuat Nadja, Maria och Jekaterina, deras familjer, vänner, advokater och sju andra Pussy Riot-medlemmar, inte har lyckats komma till tals med dessa två. En av dem sade sig vilja ha betalt för att bli intervjuad och det var en omöjlighet för Masha Gessen. Den andra svarade aldrig direkt på frågan.
Nadja hade toppbetyg, men tyckte lektionerna var meningslösa och läste ”alternativa läroböcker” om bland annat ryska sekelskiftesfilosofer. Hon föreslog skolledningen att tillåta kritik i utbildningen vilket ledde till att hon ständigt kom på kant med skolledningen. I tonåren hörde hon för första gången bildkonstnären, performanceartisten och den konceptuelle poeten Dimitrij Alexandrovitj Prigov. Han gjorde ett stort intryck på henne och senare kom de att arbeta tillsammans sedan Nadja, hennes man Petja och några vänner hade startat performancegruppen Vojna (Krig).
Efter en tid anslöt sig Jekaterina – eller Kat, som hon kallade sig. Honhade hon tagit en magisterexamen i starkströmsteknik och utvecklade datorprogram till system för vapenkontroll i en atomubåt. Urtråkigt, tyckte Kat och började istället i all hemlighet (hon bodde hemma hos sin pappa) på en fotoskola.
En dag skulle Vojna genomföra en aktion de kallade Pussa snuten. De skulle gå fram till poliser, fråga om vägen. Om polisen mot förmodan var hjälpsam skulle hen tackas med en kyss. De bestämde att kyssarna skulle vara ”samkönade” men männen i Vojna kände sig obekväma med kyssandet och detta blev den första aktionen, där bara kvinnor deltog. Resultatet blev en video som släpptes dagen före internationella kvinnodagen 8 mars 2011. På sätt och vis blev detta inledningen till Pussy Riot. Snart kom Maria in i bilden. Hon valde tvärtemot moderns önskan att läsa humaniora men var mer intresserad av filmerna i extrajobbets videobutik än av studierna och klarade med nöd och näppe läroverket. Så småningom började hon läsa journalistik.
Aktionen i Kristus Frälsarens katedral gjordes när Pussy Riot hade börjat bli kända. Dvs kända som grupp, men okända som individer, för blev de tagna av polisen använde de olika alias. När de kom in i katedralen för att iscensätta sin punkbön fanns det en grupp människor där, bland annat några fotografer och de funderade nästan på att ställa in. Men de genomförde aktionen trots allt.
Efter en tid under jord blev Nadja, Maria och Jekaterina avslöjade och ställda inför rätta. De hade aldrig trott att deras aktion skulle straffas med fängelse och absolut inte så länge.
De överklagade domen. Jekaterina bytte försvarsadvokat, den nya advokaten upptäckte att hon hade tagits och hållits fast innan hon hade hunnit sjunga eller dansa. Alltså kunde hon inte ha gjort sig skyldig till huliganism. Hennes dom omvandlades till villkorlig, men de båda andras fängelsedomar stod kvar. Maria hade börjat läsa juridik redan under häktningstiden och fortsatte i fängelset, vilket medförde att både hon och hennes medfångar fick lite kortare arbetstid och lite drägligare förhållanden. Även för fångar i fängelset finns en lag att hålla sig till. De lättnaderna fick dock inte Nadja del av.
Masha Gessen har intervjuat många människor, suttit i rätten under domstolsförhandlingar, läst brev, juridiska dokument, lyssnat på ljudupptagningar, tittat på videoupptagningar och knådat ihop alltsammans till en lättläst, spännande och mycket intressant reportagebok om en grupp unga kvinnor som redan jämförs med Anatolij Martjenko, Joseph Brodsky, Alexander Solzjenitsyn och andra viktiga, uppkäftiga ryska konstnärer. Sådana modiga kvinnor som medlemmarna i Pussy Riot behövs i Putins hårdnande Ryssland.
Maria Larsson, frilansskribent
