CD: Wilhelm Stenhammars Serenad

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, maj 12th, 2014

Wilhelm Stenhammar: Serenade; Excelsior!; Mellanspel ur Sången  (BIS/Naxos) Speltid: 58’19.
Royal Flemish Philharmonic, Christian Lindberg (dirigent)

Betyg:

–

 

BIS fortsätter att uppmärksamma Wilhelm Stenhammar, och det gör man alldeles rätt i. Serien med hans stråkkvartetter är snart fullbordad, och nu sticker man emellan med lite orkestermusik. Skivan inleds lämpligt nog med den ungdomliga symfoniska uvertyren Excelsior!. Att Christian Lindberg och hans Kungliga flamländska filharmoniker noterat titelns utropstecken hör man direkt. Med iver och entusiasm kastar man sig ut i detta verk som säger sig vilja nå de högre rymderna – och nog får man lyssnaren med sig. Sedan följer det vackra och innerliga mellanspelet ur kantaten Sången, som formas så känsligt man bara kan önska.

Men huvudnumret är förstås Stenhammar Serenad i F-dur, ett av den svenska orkestermusikens ljuvligaste verk. Rafael Kubelik spelade in det 1964 med Stockholmsfilharmonikerna (Swedish Society Discofil). Han gör en musikantisk och solig serenad och har ett härligt driv i spelet. Det är inte utan att man gärna vill kalla tolkningen ”böhmisk”. Och är det något man saknar i den är det kanske det nordiskt sommarnattsdrömska. Det finns i hög grad hos Esa-Pekka Salonen och Radiosymfonikerna (Musica Sveciae) som presenterar en skir och lyrisk version – någon skulle kanske säga alltför drömsk. Hannu Koivula med Gävle symfoniorkester (Naxos) placerar sig någonstans däremellan liksom Paul Mägi med Uppsala kammarorkester (Musik i Uppland/Swedish Society), men Mägi framstår efter ett tag som lite avslagen och tenderar att gå i stå (dessutom är skivans speltid extremt kort). Neeme Järvi har gjort Serenaden inte mindre än två gånger med Göteborgs symfoniorkester (först och bäst på BIS, sedan på DG) – snygga tolkningar som kanske stannar lite för mycket vid just det snygga. Och sedan måste jag tyvärr erkänna att jag inte hört Stig Westerbergs inspelning, men han brukar vara oerhört bra i den här repertoaren.

Christian Lindberg sticker ut genom att vara den ende som arbetar med en orkester som inte är svensk. Men hans flamländare tycks inte ha haft några problem att hitta Stenhammars idiom och betjänas också av ett utmärkt ljud som låter de fina solistiska insatserna komma till sin rätt. Här finns verkligen en omsorg om detaljerna. Tolkningen är luftig och lätt och fångar såväl de nattliga stämningarna som de soligt livsbejakande. Lindberg hittar både den leende frimodigheten och det veka vemodet hos Stenhammar, både den snabba glidflykten och det dröjande, graciösa. Hör bara så läckert han formar valsen i den andra satsen med dess svaga återklanger av Sibelius ”Valse triste”.

Ska man anmärka på något är det skivans korta speltid. Ytterligare ett verk hade mycket väl fått plats – exempelvis skådespelsmusiken till Chitra. Valet av omslagsbild framstår också som besynnerligt. Det rör sig om en expressiv marinmålning där Strindberg med palettkniven smetat ut tungt blågrå pastosa färgsjok med röda inslag. Bilden är helt okej i sig. Men den skär sig fullständigt mot atmosfären i Stenhammars ljusa och genomskinliga verk. Men stor sak i det. Det viktiga är ju musiken. Och den är som en bal på slottet. Det vill säga helt underbar!

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.