Roman: Veterinären

Inlagd av Maria Larsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, juni 28th, 2014

Veterinären

Gertrud Hellbrand

Albert Bonniers förlag 484 s

Utkom 14 april 2014

 

Äntligen har hästboken blivit vuxen! Veterinären är en roman, där hästarna fortsätter att spela huvudrollen även när hästflickan Lucille har växt upp. Romanen börjar med en begravning av det fantastiska hopp- och avelsstoet Marbella. Den karismatiska hästägaren Lucille skålar i champagne med gästerna alltmedan hennes make Bengt i bakgrunden undrar om hans löjromssnittar är för kalla. Scenen beskrivs av deras dotter Kristin, på tillfälligt besök från Stockholm för att göra ett radioreportage om människorna runt hästgården. Ett hästreportage känns fräscht, tycker hennes arbetsgrupp.

Efter hästbegravningen hoppar romanen tillbaka till Bengts barndom och uppväxt i Flen på 1950- och 1960-talet. Hans pappa jobbar i tröskfabriken och morfar har varit torpare men är också en duktig möbelsnickare. Mamma är hemmafru och målar tavlor. Bengt är duktig i skolan och en talangfull amatörfotograf, som vinner några priser. Han möter tidigt döden. Pappan dör i kräftan, hans engelska vän Ian på ön Isle of Wight tar livet av sig och något år senare går flickvännen Carol samma väg. Bengt kommer ständigt att vara rädd för döden.

I ett studentboende på Korsgatan i Stockholm träffar Bengt Lucille. Hon är en hästflicka och har sedan tidig ålder assisterat veterinären hemma i Småsjölandet. Något annat framtidsyrke än veterinär har hon aldrig tänkt sig. Lucille tar sin examen i slutet av 1974 då utbildningen fortfarande är kvar i Stockholm och kvinnliga veterinärer är i klar minoritet. Redan 1975 ska de första veterinärstudenterna börja plugga på Ultuna och några få år senare är de kvinnliga veterinärstudenterna i majoritet. Men om detta handlar inte Gertrud Hellbrands roman. Men annars kommenteras omvärlden, bland annat Berlinmurens fall, mordet på Palme och Estoniakatastrofen griper in i familjens liv.

Gertrud Hellbrand har skrivit en myllrande släktkrönika från sin egen hembygd, Vikbolandet utanför Norrköping. Det är en landsbygdsroman i hästmiljö, även om städerna finns i bakgrunden, Flen, Norrköping, Stockholm. Boken handlar mycket om arbete och vardag, till exempel hur man förlöser en ko när kalvens huvud ligger bakåtböjt. Den handlar om vackra hästar, hästavel, betäckningar, hästskötsel, hopptävlingar både när häst och ryttare lyckas och när de inte gör det, lycka och avundsjuka. Ja, den handlar helt enkelt om liv och död.

Lucille är det nav kring vilket familjen kretsar. När hennes dyrkade veterinär och mentor dör ett halvår efter hennes examen flyttar hon hem och tar över hans smådjurspraktik, som hon så småningom gör om till hästklinik. Bengt får helt enkelt ge upp sina drömmar om att disputera i konstvetenskap. Istället går han in i svärfaderns auktionsfirma och tar hand om marktjänsten i hemmet. De får två döttrar, som naturligtvis ska ägna sig åt ridning. Men barn har Lucille egentligen aldrig velat ha och ingen av döttrarna är så talangfull som den fattiga raggardottern Carro. På ett sätt är hon som den dotter Lucille möjligen hade önskat sig; hon är stark och modig och får rida alla problemhästar. Kristin är avundsjuk på Carro, egentligen inte för att Carro är den bättre ryttaren utan för att hon tycker att Lucille favoriserar Carro. Carro är avundsjuk på Kristin för att hon har en egen häst, gott om pengar och framför allt en mamma. Carros mamma dog när hon var tre år.

Både Lucille och Bengt är de första i sina släkter som har studerat och framför allt Bengt har gjort en klassresa. Kanske är det en anledning till varför de dras till varandra, för de verkar aldrig särskilt passionerade men heller aldrig olyckliga med varandra. Kanske är det också en anledning till att de tar hand om den stökiga Carro.

Hästfolket ser sig som lite förmer än bönderna på landsbygden. Lucille har ett sätt att säga ”Bönder…” som betyder att de ”var snåla och föraktade hästsporten eftersom det var uppenbart att den inte lönade sig. Dessutom var de snabba med att förbjuda ridning i skog och mark, ofta på tvärs mot allemansrätten.” Trots den karakteristiken är Reine, berättelsens ende bonde, alltid en pålitlig hjälpare i nöden.

Det finns många intressanta trådar i Veterinären, men ibland tappar läsaren bort sig i hoppen mellan nutid (2006) och olika årtal i det förflutna samt mellan de talrika personerna. Texten blir ibland lite för beskrivande på bekostnad av gestaltandet. Men på det hela taget är Veterinären en mycket läsvärd roman.

—

Maria Larsson