Lyrik: Erratum till paradiset av Marin Sorescu

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Lyrik, Recension, Skönlitteratur torsdag, juli 24th, 2014

Erratum till paradiset

Marin Sorescu

Översättare: Dan Shafran

ellerströms. 207 sidor. Har utkommit.

 

Marin Sorescu är en poet som till synes utan ansträngning kan jonglera med tunga frågor. Han är lurig, klurig och klok. Med barndomens rumänska mylla mellan tårna ser han sig om i universum. Sju böcker av Sorescu finns på svenska, den senaste tolkad av Dan Shafran som också skrivit ett efterord. Erratum till paradiset rymmer dikter från Sorescus hela produktion från debuten 1965 till de 78 dikter han svårt sjuk i cancer dikterade för hustrun från sjukbädden i väntan på döden. En söndag i december 1996 ”gick han sin väg för att dö lite grann” (som han skrev om Shakespeare i en dikt). En bättre introduktion till Sorescus poesi än denna volym är svår att tänka sig.

För Sorescu låter sig livet knappast förstås eller förklaras. Men det är något att oupphörligt fascineras av – ja, ända in i döden och mitt i den svåraste smärta. Liksom en gång Sigbjørn Obstfelder tyckte han nog att det är bra underligt här på jorden, men till skillnad från norrmannen trodde han sig ändå inte ha hamnat på fel klot. Gud vet vad vi har här att göra, tycks han fråga sig. Men det är här vi är, och bara det är en stor sak. Och om världen är märklig är vi inte mindre märkliga själva. Våra jag har många rum, och vi kommer aldrig att hinna besöka dem alla. Inte ens den spåkunniga pythian vet vad som väntar oss, även om hon försöker ge sken av det:

I morgon, säger hon,
eller någon annan dag
kommer något vanligt
eller ovanligt
att hända dig.

Vi är utlämnade åt världen, utkastade i världen. Där lever vi med vår stora okunskap. Men det är en förunderlig värld. Den tål att tänka på – och leva i – och att dö ifrån. Med en blick full av nyfikenhet och ironi ser sig Sorescu omkring. Några illusioner har han inte; åtskilligt har han genomskådat. Men sin lekfulla förundran har han inte förlorat; även i resignationens ögonblick kan man ana ett illmarigt leende. Allvaret kom av naturliga skäl att bli allt mer dominant, men även när döden rycker i honom kan han skriva en så galghumoristisk dikt som den om den fega likkistan som vägrar att låta sig sänkas i jorden.

De sista dikterna är djupt gripande, ibland ohyggliga i sin smärta, ibland trösterika i förmågan att omforma dödskampen till en poesi som är både sakligt registrerande och underbart fantasifull. ”Jag mår inte dåligt för att må bättre / jag mår dåligt för att må ännu sämre”, heter det i en dikt. Han känner sig levande och död på en och samma gång, som bevistade han sin egen likvaka – och dessutom måste han trösta alla förfärade vänner som kommer och besöker honom. ”Bara till mig själv vet jag inte vad jag ska säga / när jag blir ensam.” I en annan dikt blir en spindeltråd som hänger från taket till en stege till himlen. Men även om han magrat oerhört inser han att denna stege är alltför bräcklig att bestiga och ber därför: ”Själ, gå före du. / Sakta! Sakta!” Han funderar över vad han ska säga Gud när han till står inför honom, men av den förväntade stora bikten blir det bara några få ord: ”Herre, / även jag har levt / bland dina varelser. / Var det fel?”

Sorescu har ett sällsynt avspänt och naturligt förhållande till dikten; man skulle ha kunnat kalla det kamratligt om inte just det ordet vore så belastat i samband med en poet som varit verksam i Ceaușescus bara alltför ”kamratliga” Rumänien. Sorescu skrev poesi om det mesta och han gjorde det ofta med en lite godmodigt spefull ironi. I sitt efterord pekar Dan Shafran på hans rötter i surrealism och absurdism och påminner om att båda dessa riktningar har stark anknytning till Rumänien. Såväl Tristan Tzara som Eugen Ionescu var ju rumäner och landet kan uppvisa absurdister, som Urmuz, innan begreppet ens lanserats. Shafran påpekar också att den lilla byn där Sorescus växte upp gränsar till den 60 år äldre konstnären Constantin Brâncușis hemby och anser att båda i sin konst förenar det ”primitiva med det moderna”. Här tror jag att Shafran pekar på något väsentligt, då Sorescu knappast är surrealist och absurdist i en mer urban och utstuderat konstnärlig mening. Hans bilder tycks mig ofta ha starkare anknytning till fantasifull folkkonst än till Breton och Dalí. Även den kluriga klokskapen har något folkligt över sig. Men det är också den som gör att jag till hans poetiska syster vill utnämna Wisława Szymborska. De möts dessutom i humorn och (själv)ironin och i sin förtjusta förundran över världen, denna värld som de tycks genomskåda samtidigt som de genomskådar att den inte låter sig genomskådas. Och ja, båda väcker i allra högsta grad min egen förtjusning för att inte säga kärlek.

Låt mig avsluta med Marin Sorescus ”En katt”, en dikt som också visar att han är en kattpoet i rang med just Szymborska:

Denna interiör skulle verka kall
om där inte fanns en lat katt
som spann
under bordet,

sängen en kista
glasen gravar,
skulle vara lik –
ack, om det inte vore för denna lata katt
som kelas och gnider
sin elektriska päls
mot våra fötter.

Jorden skulle verka tom och öde
om det inte fanns en röd katt
som spann
vid dess fötter.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.