CD: Tidig kammarmusik av Fartein Valen
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, augusti 16th, 2014
Fartein Valen: On the Path to His Modernism (String Quartet op. 0; Sonata for Violin and Piano op. 3; Trio for Piano, Violin and Cello op. 5) (Simax/Naxos). Speltid: 52’33.
Einar Henning Smebye (piano), Tor Johan Bøen (violin), Per Kristian Skalstad (violin), Bénédicte Royer (viola) och Johannes Martens (cello)
–
Betyg:
Fartein Valen (1887–1952) känner vi främst som en udda fågel inom den norska musikfaunan, en modernist med drag av Nya Wienskolan och fjärran den nationalromantik som länge dominerade den norska musiken. Men innan han fann detta idiom – som karaktäriserar verk som de fyra symfonierna, violinkonserten och Kyrkogården vid havet – prövade han sig fram inom mer traditionella former. Tre av dessa tidiga kompositioner har Simax samlat på ett album som man kallat On the Path to His Modernism.
Av de tre kompositionerna är det, inte oväntat, det äldsta verket som också är det mest traditionella, nämligen stråkkvartetten från 1909, skriven av en 22-åring under studietiden. Den bär opustalet 0, vilket innebär att Valen aldrig lät publicera den, möjligen därför att en tänkt revision aldrig fullbordades. Det är hur som helst vackert melodisk musik, väl värd att höra och med en mycket älskvärd inledning.
Fartein Valen med häst.
I violinsonaten, hans opus 3, kan man notera nationalromantikens intresse för dans och visa, men samtidigt finns här en expressiv intensitet som spränger romantikens ramar och tydligt förebådar modernisten Valen. Han började skriva sonaten 1912 men fullbordade den först 1920. Hur långsamt han komponerade framgår av att hans opus 5, en pianotrio, fullbordades först 1924 – och nu hörs tydligt, redan i de inledande takterna, hur han orienterat sig mot det modernistiska tonspråk som skulle göra honom till en solitär inte bara inom Norges utan inom hela Nordens musikliv. Förutom att On the Path to His Modernism bjuder på spännande och sällan (eller aldrig?) inspelad musik har den alltså även ett givande koncept. Detta sammantaget motiverar betygsfemman.
Vad jag kan se finns varken sonaten eller trion tillgänglig i någon annan inspelning. Däremot kom så sent som förra året en utgåva från 2L med Valens samtliga verk för stråkkvartett spelade av Hansakvartetten. Men här valde man att endast framföra de två första satserna av opus 0 med motiveringen att Valen tydligen tänkt sig att revidera hela kvartetten men aldrig slutförde arbetet med den sista satsen. Simax-utgåvan gör sig inga skrupler av detta och låter oss höra finalen sådan den föreligger; i textkommentaren öppnar man också för att Valen faktiskt ansåg den vara klar som den var (även om slutet faktiskt kommer lite märkligt abrupt). De fyra musikerna på den nya inspelningen håller något snabbare tempi än Hansakvartetten, vilket bland annat innebär att scherzot får mer energi. Men jag har svårt att säga att den ena tolkningen skulle vara bättre än den andra.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
