Roman: Att falla

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, augusti 29th, 2014

Att falla
Michel Laub
176 sid. Bonniers förlag
Översättning: Fredrik Ekelund

Det är väl ingen som kunnat undvika att Brasilien är i fokus i år. Först fotbolls-VM som trots alla domedagsprofetior blev en stor fest, förutom för det brasilianska laget som Tyskland fick att framstå som ett pojklag. I slutet av september är det åter bokmässa i Göteborg och då är Brasilien fokusland. En av de författare som kommer hit är den uppmärksammade Michel Laub. Han är journalist och har givit ut 5 romaner. Att falla, från 2011, är den senaste. Den har fått några litterära pris i hemlandet och är översatt till flera språk

Brasilien är ett land präglat av invandring och etnisk mångfald. Det finns bland annat en stor judisk kommunitet i landet. Ur den är Laub sprungen. Han kommer från Porto Alegre, men bor numer i Sao Paolo.

När tidskriften Granta hösten 2012 publicerade sitt nummer om ny brasiliansk litteratur ”The Best of Young Brazilian Novelists”, så var Laub en av de 20 utvalda. Hans lilla text gav mig mersmak så det var med förväntan  som jag öppnade boken utan att veta något om den. Jag blev förvånad. Inte hade jag trott att en modern brasiliansk roman skulle handla om Auschwitz och judisk identitet.

Berättaren, vars namn vi inte får reda på, är 13 år gammal. När en judisk pojke fyller 13 år så uppnår han religiös myndighetsålder. Alla på hans skola firar detta, sin bar mitzvah. Under festen så ingår det att födelsedagsbarnet kastas upp i luften 13 gånger.

Berättaren har en klasskamrat, João, som inte är jude, den enda. Han kommer till skillnad från sina klasskamrater från enkla förhållanden. Joao, som mobbas hårt, bjuder trots detta in alla till en födelsedagsfest. Även om det inte är en bar mitzvah så skall han kastas upp i luften av några av sina klasskamrater, berättaren inkluderad. Vad han inte vet är att 13:e gången så kommer de vika undan. João faller på det hårda stengolvet och skadas svårt.

Detta blir det personliga trauma som präglar berättarens liv. Nu, 30 år senare, skriver han en dagbok för att förstå. Men det är inte det enda i traumat i hans familj. Hans farfar är en överlevare från Auschwitz. Han är den enda i sin släkt som klarade sig. Han emigrerar till Brasilien och skapar sig ett liv. Efter pensioneringen låser han in sig i ett rum för att skriva om livet. Inte hur det har varit han skriver bara om hur det borde vara. Allt han skriver om är det perfekta med betoning på renhet och hygien. Om det han upplevt, vad han kände när hans släkt utplånades, om detta finns inte ett ord. Han skriver flera volymer text, men inget om det viktigaste.

Sonen, berättarens far, hanterar detta på ett helt annat sätt. Han tjatar hela tiden på sin son om judarnas situation, om Auschwitz, om att en jude aldrig kan vara säker, det finns alltid någon som är beredd att sticka kniven i ryggen på en. För berättaren är detta bara tröttsamt tjat. Konfrontationen dem emellan blir kraftfull .

”Om man på den tiden hade frågat mig vad som berörde mig mest, att se min klasskamrat på det viset eller det faktum att min farfar varit i Auschwitz, och med beröra menar jag känna intensivt, som något kännbart och närvarande, ett minne som inte behöver frammanas för att dyka, skulle jag inte tveka på svaret”.

Romanen är en självrannsakan. Hur blev han den han blev. Hur påverkade farfaderns tystnad fadern, hur påverkades fadern av berättarens revolt och hur har han själv formats när han sett vilken ond handling har är kapabel till. Egentligen är det inte en text berättaren vill skriva. För vad kan man skriva om Auschwitz som inte redan skrivits, som inte redan är dokumenterat. Efter Primo Levis Är detta en människa?, vad finns att tillägga? Men det som hänt finns kvar, även två generationer senare.

”Skulle det göra någon skillnad ifall de detaljer jag berättar är sanna mer än ett halvt århundrade efter Auschwitz, när ingen längre orkar höra talas om det, när det till och med för mig framstår som överspelat att skriva om det, eller är de sakerna bara viktiga i förhållande till hur de påverkade livet hos alla i min omgivning.”

Laub har skrivit romanen i små korta stycken, här finns ingen dialog. Kapitlen heter till exempel ”Några saker jag vet om min farfar”, eller ”Några saker jag vet om mig själv”. Han har inte helheten, han har minnen, fragment, ibland kanske förvridna av tiden. Berättaren prövar sig fram försöker hitta förklaringar, många händelser och tankar återkommer flera gånger, han snurrar och vrider på prismat. Prosan flödar fram över sidorna.

Det är en tunn liten roman, tät och med emotionell sprängkraft. Det är en gripande skildring av tre generationer män i skuggan av det mest våldsamma århundradet i världshistorien. En berättelse om hur det privata och politiska skär in i varandra, om kärlek och vänskap, om hur våra minnen både bryter ner och skapar vår värld och om hur man skall förhålla sig till det oerhörda, den abnormitet som heter Auschwitz.

Romanen är översatt av författaren och braslienkännaren Fredrik Ekelund som överfört den till en spänstig svenska.

Vi har fått ytterligare ett intressant författarskap presenterat för oss. Låt oss hoppas på en fortsättning.

—

Patrik Enander har också en blogg som heter En trave böcker