Biografi: Kent Andersson
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension fredag, oktober 3rd, 2014Jag söker en människa – En bok om skådespelaren Kent Andersson
Anders Wällhed
Lindelöws bokförlag
Jag har läst en bok av Anders Wällhed, som handlar om Kent Anderssons liv både privat och som skådespelare. Att Anders och Kent var nära vänner, märks i boken, som blivit över 300 sidor lång. Det är förstås svårare då, att redigera bort några kapitel, vilket jag tycker att han borde ha gjort. Du vet, ”kill your darlings”, det är inte så lätt.
Kent Andersson var inte bara skådespelare, han var poet och dramatiker också. Göteborg, var staden, där han föddes, verkade och dog. Sedan 2005 finns han inte längre bland oss, men minnet över hans nästan alltid mycket samhällskritiska teaterpjäser ska leva länge.
Pjäser som Flotten, Sandlådan och Hemmet har blivit klassiska, och det är för mig svårt att tänka mig dem med en annan skådespelare än just Kent Andersson. Han hade ett mycket tätt samarbete med Bengt Bratt, Lennart Hjulström och Mats Johansson, alla verksamma vid Göteborgs Stadsteater. Under det röda 70-talet samlades många radikala skådespelare, scenarbetare, manusförfattare och regissörer vid denna teater, som kom att kallas ”Pekingoperan” bland många Göteborgare.
Kent blev ganska tidigt efterfrågad både av TV (det fanns bara SVT då) och som filmskådespelare. Vi minns honom från Hedebyborna, där han spelade den ena av två ”pilsnergubbar” på torget i stan. Han fanns med i filmerna Göta Kanal , Smugglarkungen och Jönssonligan. Det är lättare att räkna upp dom svenska filmer under 1980-talet, som han inte har medverkat i.
Kents hemmascen framför andra var Aftonstjärnan, beläget i den gamla arbetarstadsdelen Lindholmen. Där spelade han med i revyer i åtta år under 80-talet och början av 90-talet. Det var inga vanliga revyer med lättsam underhållning, utan alla revyerna hade ett starkt samhällskritiskt innehåll. Göteborgs borgarskap fick förstås stark kritik, men det gällde också fackliga ledare inom Metall, som såg till att få egna förmåner först, medan bilarbetare, varvsarbetare, och verkstadsanställda fick nöja sig med betydligt mindre. Även socialdemokratiska pampar fick det hett om öronen, och flera av dem ville dra in allt stöd till ”revolutionsteatern”. Men den överlevde. Det var fullsatt i salongen de flesta av föreställningarna.
Att vara artist och skådespelare är inte alltid så lätt. Kent satt ofta med vännerna på krogen efter föreställningarna till långt inpå natten. Hans fru Gisela och de tre barnen, fick periodvis inte se så mycket av honom. Gisela, som var adopterad från Tyskland på 30-talet, fick se sina egna teaterdrömmar gå i kras. Kent älskade sina barn, men hade nog inte förmåga att riktigt ta hand om dem. ”Vi fick ta hand om varandra. Varken mamma eller pappa hade ju tid”, sa en av dem vid en intervju. Äktenskapet sprack förstås.
Men Kent var inte bara skådespelare och dramatiker, han var poet också. Jag ska avsluta med att citera en av hans dikter, som säger mycket om honom. Den heter VINGEN.
”Vi går alla omkring med en vinge,
som vi inte kan flyga med
som blir till en puckel för oss
som vi måste få smyga med.
Vi hade nog kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar
och alla dom taktiska,
nitiska, kritiska,
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken
din envingade djävel!
Och drömmer du om att ens våga
med ett enda vingslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge
en dröm, en längtan, en sång
Tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!
Så om du ser en vinge
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös,
Du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka
”Där är en som sluppit lös.”
—
Gunnar Norrman