Fakta: Den där jävla döden

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, november 17th, 2014

Den där jävla döden – Vi ska ju alla dö så vi kan lika gärna prata om det.

Anna Lindman

Forums förlag

—

Låt mig säga det med en gång: Det här är den mest angelägna bok, som jag läst i år. Inget ämne är så tabubelagt att tala om i vår svenska sekulariserade kultur, som döden. Just därför behövs denna befriande bok. Jag hoppas att många kommer att läsa den.

Den börjar med när författaren ligger på BB och ska föda barn. Just då, när hon håller sitt nyfödda barn i famnen, drabbas hon av insikten att hon en dag ska dö ifrån sitt barn, och det drabbar henne nästan lika hårt, som den lycka hon känner över att hålla sitt barn intill sig.

Och visst är det en bok, som känns och berör. Själv hade jag svårt att sova på nätterna, när jag läste boken. Mest av allt kände jag behov av att tala och diskutera, vad jag just läst med någon.

Döden var något, som var naturligt närvarande i det gamla bondesamhället i Sverige förr. Generationerna bodde tätt intill varandra i byar. Varje år var det någon eller några, som dog, och skulle begravas. Kyrkan, prästen och kyrkogården fanns i närheten, och den döde fanns kvar i hemmet flera dagar för att anhöriga, grannar och vänner skulle kunna ta farväl. Man turades om att hålla likvaka med tända ljus. Först efter 2-3 dygn var det dags för kistläggning, och sedan begravning. Ofta blev begravningsfesten efteråt en ganska glad och uppsluppen tillställning, där det bjöds på mycken mat och dryck. Alla visste vad som gällde.

Idag har vi fjärmat oss från döden, speciellt i städerna. Många präster , sjukvårdsanställda och begravningsentreprenörer kan vittna om den vilsenhet, som drabbar många anhöriga i en sådan situation. Sverige är det land, där det dröjer längst mellan dödsfall och begravning i världen! Tidigare kunde det drjöja upp till två månader i våra storstäder. Nu finns det lag på att det ska ske inom en månad. Under tiden förvaras de döda i stora kylrum på bårhusen. Döden har blivit något, som knappt får plats i våra fullbokade liv längre…

Anna Lindman har intervjuat läkare, psykologer, psykoterapeuter och vårdpersonal på hospice. Hon har intervjuat föräldrar, som mist sina barn i svåra sjukdomar och äkta makar, där den ena är på väg att dö. Hon har gjort alla intevjuerna med djup empati, och stor respekt för de berörda. Hon har intervjuat människor, som är djupt förankrade i sin religion, och dem, som inte vill att någon präst eller kyrka ska vara inblandade, när den avlidne begravs.

Hon reflekterar över människors vilsenhet i samband med obotliga sjukdomar och död idag. Många föräldrar till svårt sjuka barn, noterar hur många i deras vardagliga omgivning börjar undvika dem. Då står de ensamma med sin oro och sorg, när omgivningens stöd hade behövts som allra mest. ”Jag ville inte störa” eller ”Ni behövde nog vara ifred”, är en typ av undvikande reaktioner, som vittnar om brist på mod och kanske empati. Alla kan känna igen sig, jag också, som länge undvek att närma mig en bekant, vars barn hade dött på förlossningen. Usch ja!

Att hålla ifrån sig tankar om sin egen, och nära anhörigas död är naturligt. Vi har ju fullt upp med livets nödvändiga vardag, som att handla, laga mat, städa, tvätta, sporta och kanske roa oss ibland, när det finns tid och möjlighet. Inte förrän vi konfronteras med döden, är vi tvungna att göra något. Det kan vara praktiska saker, men viktigast av allt är att ge sig tid att tala med, och framförallt lyssna på t.ex. en dotter, som är på väg att mista sin älskade pappa. Lika viktigt, som att finnas med före och under en begravning, är det att finnas med och stötta efteråt.

Kristian Gidlunds blogg, där han, medan han levde, beskrev sina tankar och känslor inför sin egen förestående död, lockade hundratusentals läsare. Det var inte bara modigt av honom, han hjälpte samtidigt tusentals människor att börja tala om döden, som aldrig förr. Den nytta han gjorde med detta går inte att överskatta.

I vår moderna tid finns det ju facebookgrupper för allt, så även efter dödsfall idag. Kolla på R.I.P, så får du hur många träffar som helst. Men inga ”likes” på facebook kan ersätta personligt stöd, från en levande vän, kom ihåg det, skriver Anna Lindman.

Jag hoppas att den här boken kommer att läsas och framförallt diskuteras av många. Den bör finnas på sjukhus, hos begravningsentreprenörer, på vårdcentraler och på äldreboenden. Den är utmärkt att ha i en studiecirkel, och bör också finnas på skolor, behandlingshem och liknande. Själv skulle jag med glädje leda en studiecirkel i Örebro, där jag bor.

—

Gunnar Norrman