Nobelpristagare: Lilla smycket

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, november 22nd, 2014

Lilla smycket
Patrick Modiano
Grates förlag. 128 sid
—
På den parisiska metrostationen La Châtelet tycker sig i rusningstid en ung kvinna känna igen sin sedan länge försvunna mor. En äldre dam i gul kappa är så slående lik henne att den unga kvinnan tänker att ”det är hon”. Hon börjar följa damen i den gula kappan…

I Patrick Modianos korta roman Lilla smycket är det – som i så många av hans övriga romaner – början på ett sökande efter människor och efter det förgångna – i Paris och i världen.

Jag njuter av att få läsa en bok som på sina 128 sidor rymmer många gånger mer än de 5-600 sidor långa böcker som annars är vanliga idag och där jag mången gång under läsningen önskar att jag kunde trycka på ”snabbspolningen”. Författaren verkar helt enkelt aldrig ha brottats med sin berättelse, satt den under lupp eller renodlat det som är omistligt.

Det är just det som Modiano har gjort. Han låter till och med bli att berätta det som jag förväntar mig. Hur ska det gå nu för kvinnan? Varför agerar den och den som hen gör?

Först är det lite snopet. Jag är ju van vid att snarast bli ”överberättad” i de kolossala romanerna som ges ut. Sen märker jag att min egen fantasi blir stimulerad. Modianos metod att inte berätta gör att berättelsen får liv i mig! Den unga kvinnans sökande, henne bakgrund, hemligheten som jag aldrig får läsa – den börjar bubbla därinne… bilderna spelar vidare och kvinnans öde fortsätter att leva även sedan jag lagt den lilla, nätta pocketboken åt sidan.

Jag gillar också Modianos tillbakahållna berättarröst, där varje ord och beskrivning verkar vara vägd på guldvåg. Den har en anspråkslös saklighet i tonen, något som får mig helt med på noterna även vid de ganska kritiska och satiriska iakttagelserna som dyker upp då och då i skildringen. Modiano har också en sällsynt skicklighet när han ett par gånger plötsligt går utanför berättarjaget ( kvinnan) för att se något som hon faktiskt inte kan ha vetat. Det är så elegant gjort och skapar en sällsam mångtydighet. Inte förvirrande, utan fördjupande.

Kring den unga kvinnan och hennes sökande dyker det upp ett galleri av personer som var och en verkar bära på en fascinerande historia. Men det bara antyds. Vi får uppgifter om deras liv som verkar både spännande – och osannolika. Modiano kopplar på vårt läsarsinne även här. Personerna lever långt efter boken och vi kan inte sluta att fundera på vilka de egentligen är. Vilka deras motiv egentligen var och vad som har hänt med dem nu.

Det är som denne nobelpristagare gett oss en noga avvägd keramisk lera som vi var och en kan knåda vidare med. Jag har nu min första Modiano-kruka. Den blev väldigt fin, men den finns bara i min fantasi.

Martin Dyfverman