Berättelser: Serenader två

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, mars 27th, 2015

Serenader två
Peter Kihlgård
Albert Bonniers förlag
162 sidor

 

Att läsa Peter Kihlgårds andra Serenader (första kom 1998) är som att vara ute på en äventyrlig vandring. Oförutsägbart, spännande och roligt underfundigt.
Samtidigt är den upplyftande med sina klassiska referenser och opretentiösa men skarpa livsklokhet.

Det är sällan jag i en bok så känner förtjusningen att inte ha en aning om vad som väntar bakom hörnet. Den inte alltför tjocka boken har hela 23 olika kapitel och lika många berättelser. När jag börjar läsa första sidan vet jag aldrig om den ska fortsätta i mer än 30 sidor till, eller om den är klar redan på sin första sida. Författaren har klokt nog lagt innehållsförteckningen allra sist i boken. Det blir en sällsynt fysisk-psykisk känsla i varje bladvändning!

Peter Kihlgård hade sina första sju år i Örebro. Dock inte född här, eftersom föräldrarna av jobbskäl befann sig i Stockholm vid själva tillblivelsen. Men i Örebro växte han upp, med en mamma i bokhandel och en superkänd bandyspelare till farsa. Om det skriver han en hel del i den kända Anvisningar till en far (1996).

Temat far-son återkommer i flera av de 23 berättelserna i den nya boken. Men då mellan helt andra personer. Till exempel i den långa berättelsen Klockmalmens hemlighet, där en äldre, rysk klockgjutare skriver till en son ”för att du är den av mina söner som tycker lika illa om mig som jag gör själv”. Det kapitlet, som i sin tur är indelat i olika avdelningar, skulle lika väl ha kunnat kallas ”Anvisningar till en son”. För vad den gamle klockgjutaren gör, är att ge sonen en slags bruksanvisning över livet. Den mynnar ut i en text som griper tag, som handlar om hur all vår möda behöver riktas mot någon för att bli till kärlek.

Kontrasten är några riktiga kortisar, inte längre än en del av en boksida. Ett par är verkligt fyndiga, någon smått absurd och andra har en bitande ofrånkomlighet över sig.

”Sra Pereira ser ljust på framtiden eftersom hon vet att hennes döda barn kommer att återvända från den”.

Kihlgård prövar också att börja en text med fortsättningen på slutet ( hänger ni med?) – en berättelse då som följaktligen slutar med början…

Det gäller att välja det greppet med urskillning, men det gör han verkligen. Berättelsen får ju en slags non-stop karaktär över sig. Ungefär som livet självt kan vara. När det bara går runt runt.

Det är välarbetat och välformulerat. Ändå med lätthet och en språklig elegans. Och med humor – ibland med flera stänk bitterhet i sig.

Allt detta finns redan i den första berättelsen. En rolig, ja dråplig skildring av hur författaren som sig själv hamnar i samtal med en främmande kvinna vid bordet på krogen. De kommer att tala om böcker och om favoritförfattare. Peter Kihlgård ikläder sig rollen av gymnasielärare eftersom ”det allt som oftast blir ohyggligt tråkiga och förutsägbara samtal om jag berättar att jag är författare”.

Samtalet kommer in på böcker…kvinnan deklarerar att hon aldrig går på författarkvällar, hon vill inte läsa böcker av någon hon träffat i verkliga livet.

Förresten, säger hon, jag har en vän som är författare.

Men då kan du ju inte läsa hans böcker, invänder Kihlgård/gymnasieläraren spydigt.

Nej, inte längre, men jag gillade hans böcker innan vi träffades!

Vad heter han då?

Han heter Peter Kihlgård.

Efter det berättar kvinnan, på Kihlgårds begäran, en hel del om sin vän. Ett helt annat liv än hans eget. Men ju mer hon berättade, desto mer ville han vara honom.

Så börjar alltså Peter Kihlgårds andra Serenader – och det är ju bara början.

—

Martin Dyfverman