Lyrik: Kaninen rymde av Jonas Modig
Bokhyllan, Lyrik, Recension, Skönlitteratur onsdag, april 1st, 2015Kaninen rymde
Jonas Modig
Norstedts. 79 sidor. Har utkommit
Poeten Jonas Modig, som ganska nyligen tilldelades Samfundet De Nios prestigefyllda Särskilda pris på 100 000 kronor, har tagit sin egen och något annorlunda väg till parnassen. Som ung tingsnotarie i Örebro debuterade han 1968 med diktsamlingen En sorts fattning. Sen skulle det komma att dröja närmare fyrtio år innan det var dags för nästa bok.
I bokbranschen skulle han i och för sig bli kvar sen juridiken väl getts på båten och Örebro lämnats till förmån för Stockholm; det långa mellanspelet, om man kan kalla det så, ägnades åt en karriär som förläggare och bokklubbschef bland annat. Det var inte förrän 2007 som Modig återkom som diktare, nu med samlingen Annandagar. Återkomsten blev uppmärksammad, inte minst för det poetiska handlaget som inte visade några tecken på ringrost oaktat den avsevärda intervallen.
Men bakgrunden var egentligen den värsta tänkbara — Annandagar är en del av ett sorgearbete och handlar om författarens son Jacob som var en av de många som omkom i tsunamikatastrofen i Thailand annandag jul 2004. Dikterna fick stort genomslag, många läsare har vittnat om den hjälp de fått att bearbeta egna sorger, och recensionerna blev fina för att inte säga lysande. ”Detta är lyrik som örfilar, tröstar, oroar, värmer och får tårarna att rinna”, som Åsa Jonsén skrev i Nerikes Allehanda.
Nästa samling skulle inte låta vänta på sig lika länge; Radfall kom två år senare, därefter följde Vinter i sommarhuset (”Mössen kilar över kalla golv,/skymtar i sprickorna, väntar i mörkret,/smakar i kanten på en gulnad tidning, får i sig en halv rubrik …”) och nu senast Kaninen rymde.
Kaninen rymde
en tidig morgon, grävde en gång
ur buren, in under friggeboden,
till ett kvadratiskt mörker,
väntade en tidsrymd, några årmiljoner
om man översätter till kosmisk tabell,
istider passerade, tropiska mellanakter,
bleka morgontimmar, en lång skymningsstund.
Den intog sommarens revir mellan röda bodar,
regnveckorna drev upp ett grönt överflöd
av kirskål och klöver och maskrosblad,
satt stilla och orienterade sig,
som beställd av mästaren Dürer.
Jonas Modig har rottrådar med djupt fäste i landskapet vid norra Vättern och den som är någorlunda bekant med trakten kan utan större svårighet känna igen sig i många av bilderna i de olika samlingarna: Vättern en tidig sommarmorgon, gatan av skum som gungar över sjön efter en båt eller ett vindstråk, Omberg som hägring svävande i luften, öarna vitnande i solen, himmel och vatten ”som fogats samman utan horisont”, slaggstenen och vattenhjulet vid den gamla hyttan, den brunna stavkyrkan i tivedsskogen. Hyttan där masmästarns änka länge levde ”i ett litet rött hus vid forsen” är tvivelsutan Igelbäcken, även om platsens namn inte nämns i den fyra sidor långa dikten i Kaninen rymde. Där gick hon ”varenda dag,/på väg till handelsboden för att köpa mjölk,/utmed en vall av grönskimrande slaggsten,/kantad av åkerfräken, smultron, rallarrosor”. När masugnen stängdes stannade tiden:
Det dröjde många år innan den gamla hyttan
prickades in som sevärdhet i trakten,
kom in bland andra i turistbyråns broschyr,
ett monument över den järnhantering
som varit ryggraden i Bergslagens försörjning.
Hyttan fick renoveras helt på åttitalet
med säkerhetsaspekter för turisterna
av sådant slag som aldrig var på tal för dem
som jobbat där, med järnmalm, inte nostalgi.
Nu behöver man för den delen inte vara hemma i geografin för att ha utbyte av Modigs dikter. Eller för att återknyta till titeldikten om kaninen som rymde: längtan efter frihet är universell, det må gälla kaniner eller människor. Men vart leder stegen ut i det okända, kaninhoppet från ängen till skogen? ”Rädslan för det främmande förlorar aldrig greppet,/det tror man bara, det är något man lärt sig tro,/som ett nödvändigt inslag i den fond av vuxenliv/som missförståtts, uppfattats som klokskap/som åren murat samman utan plan.”
För rymlingen väntar ”en ny kaninbur byggd av fruktan”. Riktigt fria blir vi aldrig.
Det går ett stråk av stillsamt vemod genom Jonas Modigs poesi. Men inte bara, bilderna växlar som ljus och mörker växlar och det lättsamma bryter av svårmodet. Det är suggestivt och vackert. Växlar gör också dikternas form, här finns både fri vers och vers på rim. Det senare är ju inte så vanligt numera, men jag gillar verkligen Modigs treradingar som flätas in i varandra efter terzinens mönster och avslutas med en ensam rad. Som här i slutdikten:
Isen lägger sig inte denna vinter,
sjön ligger öppen där ett rådjur stod,
där längtan efter ros och hyacinter
är starkare än lugn och tålamod.
Vad gömmer sig ännu i djupa vatten?
En ton som svävar blir ett kolsvart lod
som sänks där solen gnistrar starkt i gatten
en kort minut när ljuset slagits på.
Den följer med oss in i vinternatten,
in i det tonlösa och vardagsgrå,
under en rymd med stjärnor som punkterar
ett mörker som man aldrig kan förstå.
Är tonen borta? Ur sitt djup vibrerar
den hela tiden, som en möjlighet.
Något som underströmmarna tangerar.
Något som finns. Något man inte vet.
”Vem vet vilka passager som är framför oss”, undrar poeten. Han vet bara att de blir färre och färre. Åldras gör vi alla obönhörligt, men vi som ännu inte är döda ”behåller vår plats i kön”.
__________
Lennart Jörälv är författare
