Roman: Upplaga noll

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur lördag, april 25th, 2015

Upplaga noll

Umberto Eco

Översättning: Barbro Andersson

Brombergs. 218 sid.

 

Det är något speciellt med Umberto Ecos böcker. När jag har läst något av honom känner jag mig upplyst, informerad, ja rent av smartare. Själv är han spränglärd och det förmår han dela med sig av på ett tillgängligt sätt. Ofta döljer han sina ganska speciella och nördiga kunskaper inom ramen för en thriller eller en deckarliknande berättelse. Mest känd är naturligtvis Rosens namn som också blev en framgångsrik film. Vad som inte framgår i filmen är den grundliga genomgången av den tidiga medeltidens olika kätterska rörelser och vad de stod för – en alternativ kristendom som noggrant utrotades.

I hans förra bok Begravningsplatsen i Prag får läsaren reda på alla, antagligen helt autentiska, turer omkring tillblivelsen av den beryktade skriften Sions vises protokoll. Det mesta utom själva ramhandlingen är antagligen helt korrekt. Genialiskt och spännande.

”Umberto Eco för den gamla debatten om hur mycket fakta man får använda i ett fiktivt verk till en helt ny nivå”, skrev Jan Arnald i en recension i Dagens Nyheter.

Nu har han gjort det igen om än i något mindre skala. Hans nya bok Upplaga noll är relativt tunn för att vara av Umberto Eco. Jag hoppas att det inte är ett ålderstecken men han är i alla fall 83 år vid det här laget.

Trots att Upplaga noll inte är någon tjock bok hinner Eco få in en hel del i den. Den här gången är han hemma i Italien, närmare bestämt i Milano 1992, just när maffiadomaren Giovanni Falcone mördades i ett bombdåd. Mordet på Falcone omnämns i boken men är bara ett av många mystiska mord som innan, under och efter (!) bokens handling utspelas i det korrupta Italien.

Detta Italien genomsyrat av konspirationsteorier och mystiska brott med kopplingar till samhällets högsta skikt – inklusive Vatikanen – är ett av bokens teman. Det andra temat är hur press och media fungerar, eller i alla fall fungerade 1992 (innan internet, sociala medier och akut tidningsdöd). För att krydda det hela finns en ramhandling bestående av ett slags ganska betydelselös mordhistoria.

Inom ramhandlingen så får läsaren ordentliga doser av bortglömd/okänd/undanskymd italiensk efterkrigshistoria. Som till exempel vad som hände med Mussolini vid krigsslutet. Var det verkligen han som blev mördad och upphängd i en lyktstolpe? Eller var det en dubbelgångare och blev den verklige Mussolini kanske räddad av Vatikanen? Det relativt okända CIA-stödda ”stay behind”-projektet och dess italienska gren Gladiorörelsen beskrivs också. Samt ett för mig helt okänt försök till nyfascistisk statskupp. Med mera.

Det hela mycket medvetet iscensatt i ett Italien innan Berlusconi och hans mediatrollerier och maktfifflande. Vi vet vad som kommer men det vet inte bokens karaktärer trots att de arbetar med ett dödsdömt tidningsprojekt som heter I morgon.

Allt med lätt hand och gott humör. Tyvärr alltför snabbt att läsa.

Om det går att ladda ner Umberto Eco i någon superdator så att han kan fortsätta att skriva även efter att han lämnar just denna verklighet, så gör det. Jag vill läsa fler böcker av honom.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion