Fakta: Parthenonsyndromet

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension söndag, maj 17th, 2015

Parthenonsyndromet

Ove Bring

Atlantis. 283 sid

 

Under rubriken Elgins marbles står det så här i en av de mest spridda guideböckerna över Grekland just nu:

”Dessa berömda skulpturer från Parthenonfrisen förvaras i British Museum i London. Lord Elgin köpte dem av den turkiska ockupationsmakten 1801-1803 och 1816 sålde han dem vidare till brittiska staten för £ 35000. Elgin Marbles har givit upphov till stora kontroverser. Vissa hävdar att de bäst tas om hand av British Museum, men grekiska regeringen anser att försäljningen till brittiska staten var olaglig och att deras rätta plats är i Athen. En känd företrädare för den sistnämnda åsikten var skådespelerskan Melina Mercouri, som dog 1994.”

Det är en underlig liten text som vimlar av fel. Lord Elgin, som var Storbritanniens ambassadör i Ottomanska riket köpte inte skulpturerna från Parthenon-templet i Athen. Antagligen mutade han ottomanska tjänstemän men någon köpeskilling förekom inte. Nedmonteringen och bortfraktandet pågick ända fram till 1811. Melina Mercouri var visserligen skådespelare men hon var också under en period Greklands kulturminister och det var då som hon blåste liv i kravet på att skulpturerna från templet ska restitueras, återlämnas, till Grekland.

Den lilla texten är huvudsakligen den engelska versionen av sakernas tillstånd. Själva benämningen, Elgin Marbles, där skulpturerna fått namn efter den som rövade bort dem, är kontroversiell. Det är märkligt att den används i en guidebok över Grekland.

Konflikten angående ”The Elgin Marbles” och en mängd andra kända och mindre kända fall behandlas i en ny bok av folkrättsjuristen Ove Bring.

Precis när jag läser de sista raderna i boken nås jag av uppgifterna att Grekland lägger ner sina försök att på juridisk väg återfå de gamla skulpturerna. Detta tillkännagav den nuvarande grekiske kulturministern Nikos Xydakis nyligen strax efter att den amerikanska juristen Amal Clooney gjort en grundlig genomgång av det aktuella rättsläget och bedömt utsikterna att få till en juridisk process i ärendet.

Med stor sannolikhet betyder inte det att konflikten omkring Parthenon-skulpturerna är död. Den grekiske kulturministern tänker att ”ihärdiga och nedtonade” politiska och diplomatiska metoder är bättre för att nå målet. Detta är fortfarande att få tillbaka skulpturerna till Aten.

Det gamla argumentet att Grekland inte har resurser att ta hand om ett så dyrbart internationellt kulturarv gäller inte längre – om det någonsin har gjort det. Idag har Aten ett nytt museum med allra senaste teknik som står berett att ta hand om skulpturerna.

Ove Bring redogör för allt detta med stor noggrannhet. Det är spännande och angelägen läsning. Ibland kanske lite tung när han går igenom de internationella regelverken men med bra flyt när han beskriver olika fall.

Det finns ett flertal variationer på temat. Stölder utförda av privatpersoner, krigsbyten (och hur de har reglerats!), köp gjorda i god tro, nationell egendom, kulturella objekt (kulturell egendom), mänskliga kvarlevor med mera. Det sistnämnda, mänskliga kvarlevor, är kanske det enklaste att lösa. Där finns idag en stark opinion för att till exempel aboriginska skelett ska lämnas tillbaka till Australien för begravning liksom att samiska kranier återlämnas från museerna och de vetenskapliga institutionerna i Sydsverige till de samiska familjerna i norr.

I många fall med kulturella objekt – målningar, skulpturer, gamla handskrifter och så vidare – är det svårare. Ägarförhållandena kan vara mycket oklara. De kan till exempel inbegripa nationer som inte existerar längre. Konst och antikmarknaden är också generellt mycket avog mot att ta tag i frågorna och införa tydliga regler för handeln. Så här skriver Ove Bring angående den amerikanske konsthandlaren Frederick Schultz:

”Bysten av Amenhotep hade doppats i plast för att se ut som en turistsouvenir. Denna manöver utfördes av den engelske konservatorn Jonathan Tokely-Parry på plats i Egypten. Denne exporterade därefter ’souveniren’ till Storbritannien. (…) I juni 2002 dömdes Schultz till två år och nio månaders fängelse och 50000 US dollar i böter. (…) En bisarr tvist i detta fall berörde Schultz professionella rykte. När åtal väcktes mot honom, var han en respekterad företrädare för sitt yrke och ordförande för ett ledande antikhandelssamfund.”

Ove Brings framställning är mycket saklig. Men den har också ett debatterande inslag. Han tar ställning. Så här skriver han om just Parthenon-skulpturerna:

”Den tid är över när Parthenonfrisen vårdades bättre i London än i Aten. Den bör nu (…) återförenas med de skulpturer som alltid funnits i Aten för att uppgå i en efterlängtad kulturell enhet. Akropolismuseet kan och bör överta British Museums roll som en för alla nationer tillgänglig visningsplats för denna del av vårt universella kulturarv.”

I frågan om internationalism (i princip att museiföremålen ska stanna där de är), företrädd bland annat av juridikprofessorn John Henry Merryman, eller nationalism (att det finns gott om föremål som av olika skäl bör återbördas till det sammanhang som tagits ur) citerar Ove Bring med viss vällust Rosemary Coombe:

”Rosemary Coombe noterade i en kanadensisk tidskrift 1993 att Merryman kritiserade länder som ’hamstrade’ istället för att ’sprida sin kultur’. Därmed ansågs dessa länder bidra till att vidmakthålla en ’kulturell fattigdom’ på många håll i världen. Man kan dock misstänka, menade Coombe, att Merryman skulle vara helt emot en flytt av rembrandttavlor från Nederländerna till Nigeria, trots att Rembrandt är överrepresenterad i sitt hemland och att hans målningar där inte kan komma till full nytta, och trots att Nederländerna genom en Rembrandttransfer skulle sprida sin kultur till Afrika och motverka kulturell fattigdom i tredje världen.”

Ett av de mest kända objekt som Ove Bring skriver om är den Nefertitebyst som finns på Neues Museum i Berlin. Den hittades av tyska arkeologer 1912. När den senare visades för allmänheten i Berlin skapade den stor sensation. Denna mer än 3000 år gamla skulptur är för Berlin nästan vad Mona Lisa är för Paris.

Men under vilka omständigheter kom den från utgrävningen i Egypten till Berlin? Ove Bring rotar så gott han kan i detta. I ett tillägg till den egentliga boktexten kan han till slut beskriva hur han får möjlighet att studera vissa dokument som tar upp vilka fynd från utgrävningen 1912 som skulle stanna i Egypten och vilka som de tyska arkeologerna fick ta med sig hem. Den ansvarige för denna fördelning var chefen för Egyptiska museet i Kairo Gustave Lefebvre. Efter sitt detektivarbete kan Ove Bring skriva:

”Mycket tyder på att Lefebvre blev mutad eller att tyskarna hade en annan form av hållhake på honom.”

Historien om Nefertitebysten är inte avslutad än. Det är inte historien om Parthenon-skulpturerna heller.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion