Livstil: Mitt liv som gift

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension onsdag, maj 20th, 2015

Mitt liv som gift
Anna Mannheimer
Brombergs. 175 sid

 

”Jag är en varg”, tänker Anna Mannheimer i ett av bokens många och korta kapitel. I den grå vardagens spagettimiddag vill hon bara resa sig upp och försvinna. Hon hör sin flock kalla på henne därute…

Det är ett av de avsnitt där hon öppnar upp inåt – i stället för att bara frejdigt tipsa oss om hur vi ska kolla en tilltänkt livskamrat om hen passar eller inte.

Boken rymmer mer än sextio kapitel på knappt 175 sidor så det är givet att det inte blir några långa utläggningar. Å andra sidan är det väl vad en tilltänkt publik vill ha: många snabbfix för att hitta den rätte/a.

Anna Mannheimer blandar en löpande dagboksberättelse med en rad småkapitel på olika teman. I dagboken får vi följa med 200 dagar (ja, inte ALLA) fram till premiären på en show hon och maken ska göra på just temat att vara gift. (Som sedan blev föreställningen ”Gift – ett livsfarligt ämne”)

Boken är otroligt rolig. Men börjar mycket oväntat. En slags sorgesång. Annas mor dör just när boken börjar bli klar. En uppriktig hommage till och längtan efter en mamma som uppenbarligen var en fräsig kompis också.

Mannheimer är särskilt bra på det drastiskt och absurt roliga. Hon målar upp sådana situationer – ofta mellan makarna. Hon är ju gift med en konstnär och ”teveprofil”, Peter Apelgren, och vi får många färgstarka bilder av deras samliv. Men också erfarenheter.

Några av tipsen:

o Vi får inte bara varandra – vi får allt den andres också: barndom, syskon och föräldrar.
o Positiva egenskaper – hos män: Män som sätter sig på huk när en kisse kommer. Negativa: Män som är otrevliga mot parkeringsvakter/serveringspersonal.
o Klassiska konfliktämnen: Hur ofta bör man byta sängkläder/disktrasa ? Vilket är värst – toapapper i köket eller hushållspapper på toa?

Ja, vad säger du, käre läsare? Här finns en hel del att testa dig och din partner på.

Anna är också generös med att dela med sig av sina alla rädslor. Stor igenkänningsfaktor här också, tror jag. Åsså glömmer hon inte den viktiga karaktären ”Han-med-snoppen”. Ja, det blir ett par kapitel om detta med penis. Såhär berättar hon:

”Hemma hos oss är penis nästan som en extra familjemedlem, eller åtminstone som ett husdjur” (…)”Vår heter Tord, vad heter er”?

Slutligen kan jag inte undanhålla er Annas tips för att styra upp besvärliga tonåringar: ”Genera dom”! Det kan betyda sjunga, prata om blommor och bin eller vara allmänt pinsam bara. Ni anar inte vad ni kan uppnå!

—

Martin Dyfverman tillhör Kulturdelens redaktion