Hem » Bokhyllan, Övrigt, Recension, Skönlitteratur » Memoarer: Spådomen

Memoarer: Spådomen

Spådomen – en flickas memoarer
Agneta Pleijel

Norstedts
13059549_O_1Agneta Pleijel, född 1940, är en svensk författare och dramatiker. Tidigare kända verk är bland annat Vindspejaren (1980), Hundstjärnan (1997) och Lord Nevermore (2000).  Agneta Pleijels böcker har översatts till flera språk och hon har fått en rad litterära utmärkelser och nomineringar. Vid sidan om sitt författarskap är hon även en aktiv samhällsdebattör.

I Spådomen – en flickas memoarer får vi ta del av framplockade minnen ur Pleijels uppväxt under mitten av 1900-talets Sverige. Modern är musiker och fadern professor i matematik. Barndomen kantas av flyttlass till nya städer med nya skolor och nya människor att förhålla sig till. Flytten går till slut till Lund. Där skapas ett hem och ett varaktigt sammanhang.

Vi får bekanta oss med den eleganta och äventyrliga fastern som lever ett annat liv än det som förväntas av henne. Hon väcker funderingar i en ung Agneta. Om spådomar. Är de mer pålitliga än den Gud hon aldrig fått svar av? Och om den bildade och svale fadern som reser till Amerika för jobb men som fortfarande är frånvarande när han väl är hemma igen. Och modern som blir lämnad med allt ansvar och alla svåra känslor.
Och kärlekar och framtidsdrömmar och möten som skaver.

Många år av minnen och funderingar har fått plats på en relativt liten yta, sett till bokens storlek. Texten känns för den sakens skull varken innehållslös eller stressad.

Boken består till stor del av stora frågor. Vad är kärnan i det liv som levs? Centrerade tankar kring det mystiska och svårförklarliga, känslorna, som blir en ständig motpol till det alltid lika korrekta och logiska förnuftet. Huvudkaraktärens vilja att förena dem båda löper som en röd tråd genom alla sidor. Vad är sant och inte? Blir själen splittrad om man lever i en falsk sanning?

Ibland blir det mycket att ta in. Allt det stora. Trots att boken är lättläst är den på samma gång tung och jag behöver pausa för att med ny energi kunna ta in det som står. Det handlar om livet, och livet ska enligt min mening helst inte hetsas. Man riskerar då att missa en stor del av poängen.

Agneta Pleijel skriver med ett målande språk där hon behandlar minnen som just minnen. Vissa diffusa, andra starka. Hon fyller boken med ett stort utbud av liknelser varvat med sakligt berättande. Med en förmåga att berätta det viktiga i det upplevda, det som kanske verkade obetydligt men som visade sig vara motsatsen, får hon mig som läsare att känna igen mig. Hennes välbeskrivna minnen väcker tankar kring min egen uppväxt.  I vissa fall rör det sig om glömda minnen som Pleijel lyckas återskapa i mig med sina ord och på så vis definierar hon också mina minnen och ger dem nytt liv. Vissa stunder får jag känslan av att jag läser mina egna memoarer trots att det rör sig om en annan människa i en annan tid, i en annan värld. Bortanför handlingen vittnar boken om att en flicka som växte upp för ett halvt sekel sedan inte är helt olik en flicka som växer upp idag, och det ryms en tröst däri.

”Det är genom att skriva som man kan börja minnas”, skriver författaren. Samma sak kanske kan ske genom läsning, tänker jag.


Lisa Lindén

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree