Roman: Dora Bruder
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, maj 27th, 2015Dora Bruder
Patrick Modiano
Grates bokförlag. 128 sid
”För åtta år sedan råkade jag få syn på en spalt på tredje sidan i en gammal tidning….”
Så inleder Patrick Modiano sin roman Dora Bruder. Han har sett en notis under rubriken ”Från igår till idag” och det är en efterlysning av just den 15-åriga flickan Dora Bruder.
Detta skenbart slumpmässiga är ju så typiskt Modiano. Han bara råkar bläddra i en gammal tidning från 1941 och fastnar för denna korta notis. Han kommer att följa spåren efter Dora Bruder i många år, leta i arkiv, söka gamla bilder och inte minst använda sin egen nyfikenhet och intuition.
Romanen om Dora Bruder får därmed en dokumentär prägel. Modiano håller sig denna gång mer strikt till en persons öde och han drivs mer av sanningssökande än att sätta igång sin egen eller läsarens fantasi. Ändå är det kanske detta bara skenbart… Modiano som inte får fram särskilt många fakta om den försvunna flickan lyckas ändå skriva en hel roman (om än kort) om henne…
Skenbar är också slumpmässigheten i hans val. För själva utgångspunkten är att han själv vandrat och uppehållit sig mycket i de kvarter där flickan hörde hemma. Under romanens gång kommer det också fram andra kopplingar: Modiano hade också rymt som ung, han har judiskt påbrå som flickan och både hans pappa och Dora vägrar att registrera sig hos polisen. Det kloster där flickan gick hittar han i Victor Hugos berömda Samhällets olycksbarn och han ser flera paralleller med sin frånvarande pappas Paris och den stad där Dora Bruder snart kommer att gripas av polisen och sedan föras till interneringsläger och slutligen Auschwitz.
Modiano lever sig så in i flickans öde, att han – trots att det gått 25 år – minns hur han vandrandes i de kvarter hon bodde hade en känsla av att ”gå i någons fotspår”. Efterrationalisering, skulle väl någon invända. Men det känns inte relevant. I Modianos texter flyter i alla fall jag in i en tacksam känsla över både det sällsynt vackert utmejslade språket och den meningsbärande ton han ger allt han skildrar. Lite mätt blir jag dock denna gång, ska jag erkänna, på de ibland mycket omfattande uppräkningarna av gator, kvarter och områden i Paris som väl också är lite av Modianos signum.
Även om jag alltså kan tycka att Dora Bruder får en lite begränsande, dokumentär prägel, så är det samtidigt denna som gör den mycket speciell: Vem skulle idag ha ens vetat Dora Bruders namn om inte Modiano fastnat för notisen? Hon skulle, som han påpekar, enbart ha funnits som en av oräkneligt många ”ej identifierbara individer” (enligt myndigheternas kategoriindelning).
”Jag kommer aldrig att få veta hur hon tillbringade sina dagar, var hon höll sig gömd… Det är hennes hemlighet.” Så skriver Modiano avslutningsvis.
En torftig och dyrbar hemlighet som ingen av alla de som i historien solkat och förstört henne kan beröva henne. Tillägger han.
En ordets mästare använder sin konst för att upprätta en, enda människa. Men i just henne varje människa som historien glömt.
—
Martin Dyfverman tillhör Kulturdelens redaktion
