Bok: Om dumheten av Robert Musil
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, juli 20th, 2015Om dumheten
Robert Musil
Översättning: Henrik Sundberg
Vesper förlag. 53 sidor. Har utkommit.
Robert Musil var inte dummare än att han förstod att en föreläsning om dumheten är ett vanskligt företag. Inte minst kan det uppfattas som förmätet att tala om dumhet eftersom det tycks förutsätta att man själv inte betraktar sig som dum. Det gäller ju också att inte få publiken att framstå som dum. Det kan i sin tur lätt ge upphov till en lite besvärande retorik av samförstånd som bygger på att alla närvarande är intelligenta medan dumheten härskar utanför föreläsningslokalen.
Om dumheten kallade i alla fall Musil den föreläsning han höll i Wien den 11 mars 1937 och som nu översatts av Henrik Sundberg. Få författare torde ha varit lika väl ägnade att tala över detta ämne, i alla fall om man förutsätter att talaren själv inte ska framstå som en representant för sitt eget ämne. Jag vet just ingen författare som i lika hög grad som Musil utstrålar just intelligens. Det är nu ingen garanti för konstnärlig framgång, men en roman som Mannen utan egenskaper, Musils storverk, visar i alla fall med all önskvärd tydlighet att det inte behöver råda någon motsättning mellan det ena och det andra. Så rör det sig också om en essäroman, där författaren passar på att diskutera och rannsaka sin samtid ur en rad olika perspektiv, inte minst utifrån vårt motsägelsefulla förhållande till moderniteten – som här inkluderar allt från rinnande varmvatten och modern journalistik till politiska massrörelser. Faktum är att åtskilligt i hans föreläsning hade kunnat passas in i romanen som ju i hög grad kan sägas behandla olika aspekter av dumhet.
Allt detta låter sig sägas, men det blir genast svårare om man ställer sig frågan vad dumhet egentligen är, och Musil måste tidigt tillstå att det har han ingen aning om. Men det går kanske ändå att diskutera hur den framträder och vad som karaktäriserar dess framträdanden. Han frågar sig om dumhet är en egen egenskap eller snarare en brist på vissa andra egenskaper. Låter sig ens klokhet och dumhet enkelt åtskiljas? Även intelligenta varelser kan ju ge prov på dumhet. Kanske Musil själv exemplifierar detta med påståendet att den ”simpla dumheten” ofta är ”en konstnärinna”. Han försöker kategorisera dumheten och skiljer mellan bland annat ärlig, anspråksfull och intelligent dumhet – och mellan individuell dumhet och kollektiv. Det är uppenbart att han finner den senare vara i tilltagande; vi talar ju om fascismens, nazismens och stalinismens årtionde. Ett år efter föreläsningen tas också en annan talare, Adolf Hitler, emot av hänförda åhörare på Heldenplatz i Wien – och Musil måste gå i exil.
Om dumheten är alltså en essä, ibland med mer kåserande inslag, och man ska inte förvänta sig att den slutar i några enkla och klara slutsatser. Det vore ju rätt dumt. I stället vindlar den sig fram och är nog så underhållande när Musils ironier blixtrar till – även om han här är rätt sparsam med dem. En sak vill han i alla fall ordinera som motmedel mot dumheten, nämligen anspråkslösheten. Alla handlar vi emellanåt dumt i betydelsen i blindo, och något annat kan vi inte heller. Världen skulle stanna om alla omdömen och beslut var rationellt underbyggda och helt begripliga för oss själva.
Boken avslutas med ett efterord av Bo Isenberg som sätter in föreläsningen i en kontext bestående av Musils historiska samtid och människosyn.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
