Roman: MaddAddam
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, september 28th, 2015MaddAddam
Margaret Atwood
Översättning: Birgitta Gahrton
Norstedts. 396 sid
MaddAddam är den tredje delen av Margaret Atwoods dystopiska framtidstrilogi. En skrämmande något skruvad framtidshistoria som utspelar sig år tjugofem efter katastrofen.
Ett fåtal personer har överlevt den pandemi som har svept över planeten. De överlevande söker sin tillflykt till ett lerhus. De bildar ett kollektiv och samlar ätliga växter, gör riskfyllda plundringsräder i staden med risk att stöta på ”genplajsade” rovdjur som ”varjunkar” och lömska ”nassonger” för att få tag på mat och annat som de har behov av. Det finns även ett antal grovt kriminella typer som har överlevt som de måste passa sig för också. Till lerhuset har även det nya människosläktet crakerianerna tagit sin tillflykt till. En ny humanoid art som kommit till genom bioteknik och som på nytt ska befolka planeten. En art som inte har de egenskaper som människan har. De är naiva, frågvisa vegetarianer, befriade från girighet, kläder och sexuell svartsjuka. Varje kväll samlas crakerianerna för att lyssna på Tobys berättelse – den mer tillrättalagda snälla berättelsen om skapelsen och hur de blev skapta av Crake. Samtidigt får vi som läsare lyssna på Tobys och Zebs andra berättelse – en råare version än den som hon berättar för Crakes barn. En berättelse om planetens undergång, religiösa sekter, datahackare, dataspelets roll bland människorna och genmanipulationer som har gått snett.
Författaren har resumerat de tidigare två böckerna i början av boken. Det gör att man kan ta till sig den utan att ha läst de två tidigare delarna om man vill. Jag får en känsla av att jag läser en ny skapelseberättelse eftersom det finns ett visst religiöst tema i boken och att den handlar om livets uppkomst. Jag är ingen fan av science fiction varken i bokform eller på film. Men det var spännande läsning även för mig.
Den som tycker om science fiction borde läsa hennes något skruvade trilogi om hur det kan tänkas se ut när vi människor har utplånat jorden på grund av det sätt vi lever på. Den är otroligt påhittig, väldigt svart berättelse med en viss humor i. Speciellt hennes beskrivning om crakerianernas syn på sex och fortplantning får mig att dra på mun.
—
Maria Holmberg
