Noveller: Västmanland

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, november 4th, 2015

Sven Olov Karlsson

Västmanland

Natur & Kultur.  189 sid.

En urblåst och nerrostad 50-talsbil på en tralla pryder omslaget till Sven Olov Karlssons novellsamling Västmanland.

Runt bilens solkighet finns ett fagert landskap med välskötta grödor och faluröda hus och ladugårdar. En kongenial omslagsbild, för just den här mångtydigheten får författaren fram ur det landskap och den mylla han själv trampat under många år.

Ett landskap så mitt i Sverige, så nära huvudstadens modernitet och lockelse – och samtidigt så långt borta, så förlegat och så oattraktivt.

Så här poetiskt skriver Sven Olov Karlsson:

”Luften luktade malm. Stigar ringlade genom knottmyllrande marker.”…”Granväggar som inte en solglimt tog sig igenom”.

Det blev lite bättre söderut, vid sjöarna och åarna. Där försökte man sig till och med att bete sig galant:

”Det tog sällan skruv. Det lät aldrig äkta. För norrändens karghet höll handen över söderns mjuka mun, gjorde den gnällig och nasal”.

Ja, hans Västmanland beskrivs som ”en ärrad skönhet vars röst är sjungande i norr och gnällig i söder, eller bara tiger avfolkad och lugn”.

Sven Olov Karlssons lakoniskt detaljerade stil med poetiska formuleringar är som allra bäst i det här förordet. Han har gjort vad ingen turistbroschyr velat: fånga det sammansatta området inifrån – i all sin skitighet och uppgivenhet. I all sin förutsägbarhet och mänskliga färgrikedom. Det är en ren njutning att flyta med i den poetiska ström som hans inledning är. Det närmaste jag kommer i jämförelse är Ted Ströms Vintersaga som ger samma filmiska känsla av närvaro i ett land som man inte visste att man bodde i.

Visserligen bor jag bara som fritidsboende – och då i det sydvästra hörnet. Men Sven Olov Karlssons berättelser bjuder in mig i den västmanländska ”kärnfamiljen”. Inte bara på ett positivt sätt, lika ofta känner jag att det blir intimt på ett sätt som jag inte hade bett om.

Det är tio olika berättelser, var och en upphängd – mer eller mindre löst – på olika orter i landskapet. Minst sagt ojämna i kvalitén. Några känns för långa, andra slutar innan det blivit något. Men de flesta bärs upp av en realistisk karghet, av mänskliga drömmar och inte sällan en beskt smakande humor. Författaren själv kan kanske anas i historien om han som skrev boken Bildernas klagan , en bok han har svårt att sälja något av, men där författaren till slut får bokens titel förklarad på ett oväntat sätt.

Som helhet får vi ändå en slags inre temperaturmätning av ett bortglömt landskap, tack vare den termometer som Sven Olov Karlsson, bryskt men också ömt, kört in i ändalykten på Västmanland.

—

Martin Dyfverman tillhör Kulturdelens redaktion