CD: Highlands av Andrea Tarrodi

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, februari 17th, 2016

Andrea Tarrodi: Highlands – Cello Concerto˟; Camelopardalis*; Serenade in Seven Colours*; Zephyros˚; Lucioles*; Birds of Paradise* (dB Productions/Naxos). Speltid: 70’29.

Jakob Koranyi (cello)˟, Västerås Sinfonietta, Andreas Stoehr (dirigent)*, Joana Carneiro (dirigent)˟, Johannes Gustavsson (dirigent)˚

Betyg:

 

På albumet Future Classics II (db Productions) 2013 presenterades orkesterverk av tre nu verksamma kvinnliga svenska tonsättare: Britta Byström, Ylva Skog och Andrea Tarrodi. Det var en cd som väckte mersmak, och sedan dess har Kulturdelen även uppmärksammat skivor som helt ägnats Byström och Skog. Men Tarrodi då? Ja, sent ska syndarn vakna. För nu ett år sedan kom ett album med sex av hennes orkesterverk – men först nu kommer en recension. Men tack och lov rör det sig om musik som saknar bäst före-datum; den här cd:n är precis lika bra idag som för ett år sedan.

Byström, Skog och Tarrodi har alla en utpräglad känsla för klang, och det är lätt att föreställa sig att åtminstone de två förstnämnda flitigt studerat Maurice Ravels partitur. Hos Byström kan man tänka sig en tillsats av Toru Takemitsu och hos Skog av Igor Stravinsky. Tarrodi är sannerligen inte mindre raffinerad än sina kolleger, men snarare än Ravel får hon mig att tänka på den finska musikens nestor Einojuhani Rautavaara. Båda är dessutom fascinerade av fågelläten.

Det ligger nära till hands att beskriva Tarrodis musik som färgskimrande, desto mer som hon faktiskt är synestetiker och bokstavligen uppfattar toner och klanger som färger. Kanske kan man också beskriva hennes musik som lycklig. Den har en luftig lätthet som får den att tyngdlös sväva eller liksom glida med vindarna. Den stiger mot skyn – när den inte, med Tomas Tranströmers ord, är ett fallskärmshopp från drömmen. Camelopardalis bygger för övrigt på en underbar dröm där Tarrodi red på en giraff.

Varje verk är i sig en perfekt avvägd helhet, men att spela alla i en följd kanske kan upplevas som en alltför stor dos av raffinemang och svindlande skönhet. Cellokonserten ”Highlands”, inspirerad av de skotska högländerna, pekar emellertid också åt ett annat håll med sin mörkare och lite vildare ton och sin större dramatiska nerv. Andrea Tarrodi får gärna fortsätta att utforska den sidan av sitt skapande. En sak är i alla fall helt klar: jag vill absolut höra mer av henne.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.