Debatt: Det sista museet
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension lördag, juni 4th, 2016Det sista museet
Johan Lundberg
Timbro. 150 sid
Jag blev rätt bestört när jag läste Miljöpartiets förslag till kulturpolitiskt program som publicerades 2015. Miljöpartiet hade varit notoriskt dåligt på kulturfrågorna men när det, efter viss tankemöda, samlade ihop sig till en kulturpolitik blev saken inte särskilt mycket bättre. Utkastet till miljöpartistisk kulturpolitik var inte ens särskilt miljöpartistisk. Inget resonemang om hållbarhet, återanvändning och ekologi kunde tydligen överföras på kulturens område.
Jag har också blivit bestört när jag läst den senaste tidens debatt om museerna. Detta kröntes av den statliga museiutredningen som till och med lyckades att undvika att definiera vad ett museum är. Trots att utredningen föreslog en museilag.
En annan som också blivit bestört, på tillsynes liknande grunder, är Johan Lundberg som nyligen utkommit med boken Det sista museet. Det är en debattskrift som kanske inte handlar så mycket om museer som om en mer allmän kulturkonflikt.
Lundberg är hårt polemisk och hans måltavla är Miljöpartiet och andra som han uppfattar som företrädare för den så kallade identitetspolitiken.
Identitetspolitik brukar definieras som ställningstaganden som baseras på minoritetsgruppers intressen. Dessa ges tolkningsföreträde. En följd är att andra inte har samma autenticitet. Ett exempel är att egentligen endast mörkhyade människor kan förstå bluesmusik.
Johan Lundberg menar att det är ett slags vänsterposition. Men identitetspolitik har idag fått hård kritik från både vänster och höger. Den är rejält utskälld och det är tveksamt om det är någon nuförtiden som ställer sig på barrikaden som identitetspolitikens förkämpe.
Där känns det som om Johan Lundberg slår in en öppen dörr. Eventuell behållning från boken år man hitta i det övriga innehållet.
Lundberg ställer upp en motsättning mellan identitetspolitiskt präglad kultursyn som han bland annat menar är segregerande och en ”allmänmänsklig kosmopolitisk” kultursyn som är integrerande. Hans tes kan kännas ganska bestickande. Särskilt när han gräver bland identitetspolitikens rötter och hittar gamla nazister och den synnerligen obehaglige pietistpastorn Johann Gottfried Herder (1744-1803).
Nej, identitetspolitik verkar inget vidare. Men betyder det att Johan Lundbergs motpol ”vinner”? Knappast. Den kosmopolitiska och allmängiltiga kulturen verkar nog så sympatisk. Men så fort Lundberg försöker definiera denna riktning närmare så använder han begrepp som ”stor konst” och liknande. Även om han förespråkar kosmopolitism så förmår han inte se någon kultur utanför den konservativa västerländska klassikertraditionen. Johan Lundberg framstår som djupt kulturkonservativ och i förlängningen lika chauvinistisk som identitetspolitiken kan vara.
Det berättigade i att skärskåda gamla invanda kulturyttringar utifrån nya perspektiv verkar han vifta bort med raljanta formuleringar, insinuationer och antydda konspirationsteorier som närmar sig kulturhaverism.
Dessutom finns ett grundläggande fel i den motsättning som Johan Lundberg har ställt upp. Den kulturella enhetlighet som han menar finns på den ”goda sidan” är falsk. Kulturen är inte enhetlig, den är inte genomgod. Det är lätt att konstatera att det finns litteratur, konst, musik som är genomrutten och som behöver bekämpas. (Inte med censur men med goda argument.) Därmed inte sagt att den rimliga positionen blir Lundbergs ”onda” motpol – identitetspolitiken. Kulturen är mångskiftande och sätten att se på kultur är också det.
Det är trist att Johan Lundberg har fel därför att det skymtar ett patos hos honom som jag sympatiserar med. Jag kan enas med honom i försvaret för konstens frihet. Politikerna ska hålla sig på armlängds avstånd från kulturskaparna. Men hans bok bidrar inte till försvaret av denna frihet.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
