Bok: En by invid älven. Om människotiden av Lars Andersson och Kari Løvaas)

Inlagd av Pär-Yngve Andersson Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, oktober 6th, 2016

En by invid älven. Om människotiden

Lars Andersson (text), Kari Løvaas (foto)

Votum & Gullers förlag, 240 sidor. Har utkommit

 

Lars Anderssons författarskap verkar ofta ha en förankring i fysiska platser som viktig förutsättning för den kreativa processen. En emotionell laddning kan knytas till olika minnesbilder i en process av inlevelse och omformning, och faktiska geografiska rum kan bli utgångspunkter för alltigenom fiktionella framställningar. Två tidigare romaner, Ljus från ingenstans (2008) och De levandes land (2012) har byn Hedås vid Klarälven norr om Karlstad som spelplats. Några av byns tidigare inbyggare får här sina undanskymda historier framdragna i ljuset. Andersson utgår främst från arkivmaterial, men för att berättandet ska få substans måste fiktionen få fylla ut de sparsamma upplysningarna. Några korta glimtar från författarens egen barndom – hans far hade sina rötter i Hedås – för oss nära vår egen tid.

Historien om byn var inte färdigberättad i och med detta. Nu har precis En by invid älven. Om människotiden (Votum & Gullers förlag) utkommit. Det är ett praktverk där fotografier av Kari Løvaas utgör en väsentlig del av helheten. I någon mening är det ett privat projekt, men med ett ärende av allmänt slag. ”Vi vrids fram ur en eller annan plats, många platser, hela tiden”, läser vi.

En inledande presentation av hemmanet Hedås, med rötter nere i 1600-talet, övergår så i en genomgång av de olika gårdarnas historia med fokus på de människor som bor där just nu. För en utomstående läsare är det knappast någon idé att försöka hålla reda på alla de släkttrådar som friläggs och tvinnas. Några släktträd finns dock som hjälp för den särskilt intresserade. På några ställen avbryts detta uppräknande berättande av korta, mer lyriskt präglade reflektionspartier. Man skulle kunna säga att två framträdande drag i Anderssons ordkonst här kombineras: det noggrant utredande, kunskapssökande och det finstämt inkännande. Sammantaget resulterar detta i en stark vilja att åtminstone i någon mån rädda det som annars strax kommer att förloras.

Det är en form av dokumentation innan mörkret faller, ja kanske har det redan fallit alltför djupt för att något ska gå att urskilja: ”Barn döps eller begravs. Oftast antecknade bara som ’Nils barn’, ’Svens dotter’  […] Hur det flyttas brudkistor mellan husen. Hur barn tillkommer eller dör förtidiga dödar. Hur det gifts in och gifts ut, hur pigor och drängar kommer och försvinner”. Själv kan jag påminnas om Sven Rosendahls författarskap och hans centrala tanke om livsvågen som kommer och drar sig tillbaka. Så här skriver han i ”Från himmelens fåglar…” (1968): ”Ett organiskt samband existerade vidare mellan helhetspanoramats olika plan, innebörder. Och just det var naturen själv: landskapet. Födande fram faunan. Livet fångat i pakt med dess grobädd. Det liv, som inkorporerat döden och därmed beständigt hade sista ordet.”

Döden aktualiseras naturligt av ett projekt som detta. Andersson citerar några rader ur Gunnar Ekelöfs dikt ”Samothrake”, där den nyss döde intar främsta platsen på roddarbänken i de dödas skepp. ”Lång är tiden,/ändlös är raden av tider,/ kanske finns där en seger­/ Jungfru, du är vår seger!”, skriver Ekelöf bland annat i några rader som inte citeras. Dikten har skulpturen Nike från Samothrake som en av utgångspunkterna. Det är en skulptur som inte heller är fullständigt bevarad. Tiden äter och äter.

Andersson går runt i sin by. Han noterar några gångstigar och en traktorväg. ”Här är ett hörn och en knutpunkt, inskrivna i ett vägnät, en geometri som formar och omformar sig i levnader, tid… Jag antar att det är det som den här boken handlar om. Men jag vet långtifrån säkert vad den egentligen handlar om”, skriver han. Han öppnar ”siktlinjer” neråt i historien för att försöka få ”siktdjup”, för att knyta an till två viktiga begrepp i boken. I någon mån handlar det också om att få syn på sitt eget liv och undersöka delar av den mylla varur det framträder.

Mitt i den stora kollektiva berättelsen finns plats för det unika individuella perspektivet. Ibland blir detta extra tydligt, som vid beskrivningen av yngste sonen som hoppar på studsmattan: ”några av tankarna dina stannar troligtvis upp ibland och mäter in ’alltet’. Spänner upp runt dig ett genomlyst omslutande ett, som ingen före dig visste om.” Specifika minnesbilder av författarens farmor knyts till ljudet av hur en hink vevas upp ur brunnen och slår mot kanten. De kan framkallas via ”[e]n tonträff i minnet”. Att skriva om detta är också att bevara det.

Kari Løvaas’ bilder har definitivt ett egenvärde. Porträtten av de människor som bor i husen just nu ger samtidsförankringen, men det är de andra bilderna som ger mig mest. I de bästa av dem blir det så tydligt att fotografi är just ljusmålning. Det finns en lyrisk ton i vissa foton, där spelet mellan ljus och skugga är avgörande. Det är lätt att lägga till egna symboliska övertoner i detta spel – väven där mörka inslag samsas med ett överväldigande ljus, eller där mörkret ligger och drar i utmarkerna och ger ljuset karaktär. Lars Andersson skriver i en passage: ”bara att gå rakt fram i de korsande klingorna av solljus”. I Løvaas’ bilder är klingorna ömsom ljusa, ömsom mörka. Det är både vackert och vemodigt, som livet.

__________

Pär-Yngve Andersson är docent i litteraturvetenskap vid Örebro universitet