Hem » Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Kammarmusik av Kaija Saariaho

CD: Kammarmusik av Kaija Saariaho

Kaija Saariaho Chamber Works for Strings, Vol. 2. (Ondine/Naxos). Speltid: 60’04.

Meta4 (Antti Tikkanen och Minna Pensola, violin; Atte Kilpeläinen, viola; Tomas Djupsjöbacka, cello), Pia Freund (sopran), Marko Myöhänen (elektronik)

Betyg: 

I höstas gick Kaija Saariahos opera L’Amour de Loin upp på Metropolitan i New York. Det var faktiskt första gången sedan 1903 som Met satte upp en opera av en kvinnlig kompositör. Att det blev Saariaho säger något om hennes position i världen idag. Operan finns förstås på dvd (Deutsche Grammophon) och cd (Harmonia mundi) liksom en rad av hennes orkesterverk. Där möter ofta ett franskinfluerat tonspråk i Debussys efterföljd.

Hennes kammarmusik framstår som kärvare, mer dissonant och på sitt sätt mer svårtillgänglig. Men ytterst handlar det bara om att ge sig tid att lyssna och att öppna sig för en skönhet som inte bara smeker medhårs. Härom året presenterade Ondine första utgåvan av två med Saariahos kammarmusik för stråkar. Här kommer uppföljaren. Den rymmer åtta verk komponerade mellan 1982 och 2011. Längst är Terra Memoria, knappa tjugo minuter för stråkkvartett, kortast Du gick, du flög, knappa fyra minuter för sopran och cello. Andra konstellationer möter vi i Aure (violin och viola), Nocturne (ensam viola), Changing Light (sopran och violin), … de la Terre (violin och elektronik), Die Aussicht (sopran och stråkkvartett). Fleurs de Neige slutligen är för stråkkvartett.

Det är rakt igenom fascinerande musik, ofta lågmäld men med en rik klanglig variation. Den är allt annat än insmickrande, men den försöker inte heller att stöta bort åhöraren. Den bara finns där, skör och kraftfull, egendomligt lockande. Den kräver att man slår sig till ro och är beredd att låta sig föras in i det musikaliska landskap som är Saariahos alldeles egna – men det är sannerligen ingen uppoffring.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • Liv

    Man har bara ett liv, men flera. — Tom Lindblom

  • Att hälla

    Att hälla, när botten gått ur — Tom Lindblom

  • Frågar

    Jag frågar mig   Ställer en fråga   Ställer mig […]

Kulturbloggen

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

  • Konstföreläsningar

    På torsdag 8 september kl 18.00 så är det premiär för en ny serie öppna föreläsningar på Örebro Konstskola. Norman […]

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree