Roman: Fallet Meursault av Kamel Daoud

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur fredag, januari 20th, 2017

Fallet Meursault

Kamel Daoud

Översättning av Ulla Bruncrona

Bokförlaget Tranan. 185 sidor. Har utkommit.

 

 

Ett av litteraturhistoriens mest omdiskuterade dråp sker på stranden utanför Alger, där en fransman vid namn Meursault med fem skott skjuter ihjäl en för honom okänd arab. Han döms till döden – men inte så mycket för dråpet som för den han är. Utan att själv förstå det utmanar han den moral, den religion och de konventioner som anses ge livet mening och som man bygger samhällen på. ”Vill ni verkligen att mitt liv inte ska ha någon mening?” frågar den upprörde rannsakningsdomaren, och Meursault svarar att det angår väl inte honom.

Albert Camus föddes och växte upp i Algeriet, som då inte betraktades som ett eget land utan som en fransk provins, och det är här vid Medelhavet som romanen Främlingen utspelas. Den utkom 1942 men kan fortfarande provocera.

I romanen får vi aldrig veta arabens namn; den franska domstolen är ju inte heller intresserad av honom egentligen. Det här utgör utgångspunkten för den algeriske journalisten Kamel Daouds debutroman Fallet Meursault från 2013, nu översatt från franska av Ulla Bruncrona. Och då bör också sägas att Daoud faktiskt inte skriver på arabiska utan på den forna kolonialmaktens språk.

Den franska titeln Mersault, contre-enquête signalerar tydligare än den svenska att det handlar om en motskrift, en ”mot-utredning”. Daouds roman är alltså ett exempel på vad man inom postkolonial forskning kallar writing back och som innebär att författare från före detta kolonier så att säga svarar på ett äldre litterärt verk från kolonialmakten. Det kanske mest kända exemplet är Jean Rhys’ Sargassohavet som ger röst åt den västindiska galna kvinnan på vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre.

Daoud utgår från Camus Främlingen men vänder på perspektivet. Den som berättar är offrets bror, Haroun, och utgångspunkten är just det faktum att den döde så skandalöst blivit fråntagen sitt namn, sin bakgrund, sin familj. Han har reducerats till ett objekt i en historia som vill diskutera människan som utkastad i världen – men där subjektet är franskt. Nu får den döde ett namn, Moussa, men bara delvis en historia. För ytterst är det broderns historia vi tar del av, hur han tvingats leva ett helt liv i skuggan av detta mord. För Haroun och hans mor kretsar allt runt den döde sonen och brodern, ett aldrig övervunnet trauma. Och kanske är själva tystnaden det värsta och mest provocerande för Haroun (och Daoud) – det faktum att ingen ens intresserat sig för den mördade utan bara för mördaren.

Haroun sitter på en bar i Oran och berättar sin historia för en tillfällig gäst, en fransman, som arbetar på en bok om Främlingen. Tilltalet är viktigt. Man kan säga att Daoud med det här arrangemanget inte i första hand riktar sig till sina algeriska landsmän utan till en västerländsk publik som tänks identifiera sig med Meursault. Men texten ser trots allt inte ut som en autentisk monolog på en bar utan är naturligtvis i praktiken en litterär konstruktion. Det händer att jag stör mig på fraser som riktas direkt till den stumme andre (läsarens ställföreträdare), men samtidigt är det lätt att förstå varför Daoud vill ha det här tilltalet. En poäng är ju att utmana den bild av Främlingen som vi västerländska läsare tänks omfatta. Sedan är det en annan sak att vi kanske inte alls har den bild som vi förutsätts ha.

Men här uppstår också ett problem som gäller relationen mellan berättaren Haroun och författaren Daoud – liksom den mellan Meursault och Camus. Fiktionen förutsätter att Meursault faktiskt existerat och skrivit ner och publicerat den historia som gjort honom berömd. Haroun diskuterar med andra ord inte Främlingen som en roman utan som berättelsen om ett verkligt fall. Han tänks leva i samma värld som Meursault. Men Daoud lever förstås i samma värld som Camus och som du och jag, och när han låter Haroun gå i dialog med Meursault innebär det att Daoud går i dialog med Camus. Men det är inte konsekvent utfört. Haroun talar nämligen om Meursault på ett sätt som innebär att gränsen mellan honom och Camus helt suddas ut. Daoud blandar alltså ihop två verklighetsplan som rent logiskt inte kan mötas, och det gör han naturligtvis helt medvetet. Lekar av det slaget kallas med ett fint ord för metalepser och är inte ovanliga inom skönlitteraturen. Vi hittar dem redan i Don Quijote.

Men i Fallet Meursault kan de leda till en del tolkningsproblem. Vid ett tillfälle får Haroun säga: ”Din hjälte har förstås rätt, frågan om mordet är den enda fråga en filosof bör ställa sig.” Det är en tydlig allusion på de berömda inledningsorden i Camus essä Myten om Sisyfos. Men där står förstås inte ”mordet” utan självmordet. Ska jag se det som en signal om att Haroun är otillförlitlig? Problemet är att det skulle underminera Daouds polemik mot Camus, och romanens poäng är helt uppenbart inte att visa att Haroun har missförstått alltihop utan snarare att se Främlingen ur ett postkolonialt perspektiv. Samtidigt kan man säga att det perspektivet också rymmer frågan hur man ska kunna kasta av sig den koloniala erfarenheten och bli en även i tanken fri människa, och här har Haroun svårigheter. Han är med andra ord ingen enkel hjälte som agerar buktalardocka för Daoud – lika lite som Meursault är det för Camus. Och det vinner naturligtvis romanen på. Här finns också antydningar om att kanske inget har hänt, att allt är uppdiktat – och så är det förstås. Men det påverkar ingenting och framstår mer som en liten postmodernistisk flirt från Daouds sida.

Svävningen mellan olika verklighetsplan har ändå en poäng, då man kan säga att Daoud pekar på att även fiktion på ett eller annat sätt relaterar till verkligheter. Även om Camus i sin roman vill diskutera existentiella frågor så låter han den utspelas i Algeriet med fransmän och araber – och det får vissa konsekvenser. Men som polemik mot Camus är Fallet Meursault ingalunda entydig. Att Haroun är så besatt av Meursault beror också på att han verkligen uppfattar ”hans” bok som ett mästerverk, och man förstår att Daoud hyser samma uppfattning om Främlingen.

Till det intrikata hör också att Haroun allt mer, precis som Meursault, framstår som en främling, och till sist kan vi rent av tala om honom som något av en dubbelgångare. Daoud har konstruerat sin historia så att den på en rad punkter utgör en parallell till Främlingen. Liknande episoder återkommer och varieras, ofta med formuleringar mer eller mindre ordagrant hämtade från Camus. Rannsakningsdomaren med krucifixet dyker sålunda här upp som en överste med en liten algerisk flagga som han viftar med samtidigt som han brister ut i patriotiska tirader som lämnar Haroun likgiltig.

Liksom Meursault lever Haroun ett liv som, utan att han egentligen avser det, utmanar samhället, och liksom Meursault har han en tendens att dricka för mycket vin. Det senare är naturligtvis extra provokativt i ett muslimskt land. Lika lite som Meursault är Haroun troende, och han har inget till övers för Koranen frånsett en enda vers. Han blir starkt irriterad på böneutrop och på en imam, en motsvarighet till fängelseprästen i Främlingen, som vill rädda honom till religionen. Med sorg ser han också hur den kvinnliga frimodighet som växte fram efter självständigheten 1962 nu håller på att förkvävas. Han kan också kommentera 1950-talets frihetskamp i påfallande krassa ordalag.

Samtidigt lyckas Daoud effektivt teckna en bild av det brutala franska styret där alla högtravande deklarationer om alla människors lika värde maldes ner i kolonial arrogans. Den symboliska brytpunkten för detta finner vi förstås i Meursaults mord på en arab som ingen tillerkänner ett eget värde, inte ens ett namn.

Genom hela romanen löper frågan om det absurda och om viljan att övervinna tillvarons grundläggande meningslöshet. Mordet har ställt allt på sin spets. Det har förintat tilliten till världen, och för Haroun blir resten av livet ett försök att finna en mening som inte finns. Det är ytterst det alla hans efterforskningar går ut på, alla hans försök att rekonstruera vad som faktiskt hände och finna bärande förklaringar. Samtidigt blir han bunden till detta mord på ett sätt som förhindrar honom att skapa sig ett eget liv. Han lever i skuggan av sin förkvävande mor och sin döde bror; det förflutna kringskär hans frihet och påverkar hans relationer till andra, inte minst till kvinnor. Till sist begår han själv ett mord, naturligtvis på en fransman som han inte känner och egentligen inte har något otalt med: betalt, kvitterat.

Men så enkelt visar det sig inte heller vara, och kanske kan man se det som att Daoud här för en kritisk dialog med Frantz Fanon och hans inflytelserika bok Jordens fördömda. Med bland annat den algeriska frihetskampen i åtanke hävdade Fanon nödvändigheten att med våld göra upp med kolonialmakten för att kunna bli en hel människa – men för Haroun får mordet inga terapeutiska effekter utan understryker snarare livets absurditet. Dessutom dödar han fransmannen, som för övrigt tillerkänns ett namn, alldeles efter att Algeriet vunnit sin självständighet. Det som bara några dagar tidigare hade varit en patriotisk handling framstår nu som ett simpelt brott.

Det är en mångbottnad och mycket fascinerande roman som Kamel Daoud har skrivit. Den har ett begränsat omfång men hög täthet och lyfter en rad frågor utan att förenkla dem. Den är intrikat men inte svårläst – ja, som en roman av Camus, vars stilkonst Daoud också uppenbart anknyter till. Samtidigt är det viktigt att säga att det är en roman som står på egna ben. Man behöver faktiskt inte ha läst Främlingen för att ha utbyte av Fallet Meursault – även om man förstås går miste om en del dimensioner. Slutligen bör sägas att Ulla Bruncronas översättning är mycket förtroendeingivande och gör läsningen till en njutning – och så ska Moa Schulman ha en eloge för sitt snygga skyddsomslag med inspiration från 1950-talets konkretism.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.