Bok: Drömfångarna
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, februari 2nd, 2017Drömfångarna
Staffan Ekegren
Marull förlag. 187 sid
I Staffan Ekegrens senaste bok Drömfångarna, eller vem i hela världen behöver Karl Marx? (2016), framgår att författaren deltog i den kommunistiska grundcirkeln ”Marxismen-Leninismen Mao-tse-Tung-tänkandet” år 1971, två år efter flytten från uppväxtstaden Eskilstuna till Örebro, som alltjämt är hans hemstad. Cirkelledaren, kamrat R, sa till deltagarna, som var studenter, att de på allvar måste förena sig med arbetarklassen.
Ekegren och hans kamrater trodde att en annan värld var möjlig, om de bara kämpade tillsammans. Men tillvaron i kommunistpartiet var tråkig och humorlös, skriver Ekegren. Medlemmarna bestod av mustaschprydda ungkarlar klädda i slitna jeans, grova arbetarkängor och rutiga flanellskjortor som avfyrade fraser hämtade från senaste numret av partitidningen Gnistan. När Ekegren tog upp frågan om utrotningarna i Sovjetunionen svarade kamraterna att Stalin i alla fall hade rätt till 60 procent. Efter något år sökte sig Ekegren till lokalgruppen i Folket i Bild/Kulturfront. Där fanns mer frihet, mer humor och mer tjejer, skriver han. Men det skulle visa sig att aktiviteterna och kampanjerna fjärrstyrdes av kommunister som var stationerade i Stockholm. Lokalavdelningarna på landsorten skulle springa stockholmarnas ärenden.
I slutet av 70-talet blev Ekegren allt mer uppgiven och desillusionerad. Han hade lämnat kommunistpartiet och försökte förlika sig med tanken att kapitalismen sannolikt skulle fortsätta att finnas kvar för en lång tid framöver. 1982 gick han med i Socialdemokraterna, blev aktiv i en kommundelsförening och blev vald till sekreterare. Men inte heller här trivdes han. ”Om kommunistpartiet hade varit en pytteliten pyramid så var Socialdemokraterna Keops. (…) Politiken kom med postpaket från huvudstaden. Broschyrerna delade jag ut med uppgift att säkra jobben åt mina politiker. Men hur skulle ett parti kunna arbeta för demokrati om själva partiapparaten, själva den politiska präglingen hos medlemmarna, var en pyramid?”, skriver Ekegren.
Staffan Ekegren debuterade som författare i dikt- och bildantologin Leken tåla, utgiven av Folket i Bild/Kulturfronts lokalavdelning i Örebro 1977. I boken medverkade också några andra lokala generationskamrater: författaren Clas Thor, poeten och litteraturkritikern Bosse Ek, fotografen Claes Gabrielson samt konstnären Peter Ekström. Särskilt fastnar jag här för Ekegrens dikt Novemberblommor 1975, skriven efter Francos död:
som svarta frukter
sitter kajorna
mot ekars himmel
ur lövmark
trampar jag
dödens dimsura dofter
ser novemberblommor
vissnande
som gårdagens nyheter
multnande
som fallna demokrater
i den spanska jordens
kretslopp,
och för varje vår
känner jag folkens styrka
växa sig starkare
och vackrare ……
men Franco
skall dö
länge än
Själv upptäckte jag författaren Staffan Ekegren första gången sommaren 2009 då jag vikarierade på Nerikes Allehandas lokalredaktion i Kumla. Historien om skifferoljebrytningen i Kvarntorp väckte mitt intresse. Jag minns att jag utnyttjade varje ledig stund åt att åka runt med bil i omgivningarna. Snart upptäckte jag att Ekegren skrivit den ultimata historien om skifferoljetiden i Närkes Kvarntorp – en kör av röster från olika skifferoljearbetare, varvat med svartvita fotografier, bildar tillsammans en berättelse om skifferoljetiden i Kvarntorp som i förlängningen också blir till en berättelse om Folkhemssverige. Jag måste erkänna att jag blev både imponerad och besviken på samma gång. Besviken därför att jag själv gärna hade fördjupat mig i ämnet om inte Ekegren hunnit före.
Boken, som heter Rena himmelriket och utkom 1997, är resultatet av tre års intervjuer i skifferoljesamhället Kvarntorp. Den kan placeras in i en dokumentaristisk tradition inom den svenska arbetarlitteraturen. Sedan debuten på 70-talet har Ekegren gett ut närmare trettio böcker. Till skillnad från många andra i den gamla sjuttiotalsvänstern har inte Ekegren övergivit sina gamla ideal och glöden tycks inte ha slocknat. Även om han ofta utgår från det lokala förlorar han inte sig själv, som så många andra, i provinsialism och lokalpatriotism. Tvärtom, han använder det lokala för att koppla ihop lokalsamhället med omvärlden. Så här säger Staffan Ekegren själv i en intervju i boken Författarna och staden. Örebro – 750 år i litteraturen:
”Min grundhållning är att det lokala alltid blir allmängiltigt, oavsett om jag ställer frågor på Storbron i Örebro eller söker nazisternas brottsplatser i ett stenbrott i Krakow. Främst handlar det om att gå tillräckligt nära, våga ställa de svåra, djupgående frågorna. För, som Gunnar Ekelöf lärt oss i ’Färjesång’, ’det som är botten i dig är också botten i mig’”.
Den senaste boken Drömfångarna består av intervjuer med människor som besökt Karl Marx gravmonument vid Highgate Cemetery under åren 2013–2015. Rösterna från besökarna interfolieras med författarens egna självbiografiska avsnitt, där han reflekterar över sitt eget politiska engagemang och går i dialog med flera av dem som han träffat vid monumentet. Boken avslutas med att statsvetarprofessorn Mats Lindberg, som ägnat en stor del av sin forskargärning åt Marx och som författat förordet till den nya upplagan av Kapitalet som utgavs 2013, reflekterar kring det som framkommit i intervjuerna. Det är ett intressant projekt som Ekegren tagit sig an. Dessvärre finns det flera problem med själva slutresultatet. För det första upplever jag att det finns något skevt och assymmetriskt med att låta statsvetarprofessorn få sista ordet. Tillbakalutad bakom sitt skrivbord får Lindberg rollen som något slags domare när han kommenterar gravbesökarnas berättelser.
Ytterligare ett problem i det sammanhanget är att Lindberg själv inte lyckas genomskåda den politiska retoriken när han ska analysera den samtida politiska utvecklingen. Dåvarande finansminister Anders Borg, som rasade mot bankernas miljardvinster, använder Lindberg som ett exempel på att Moderaterna ska ha gått till vänster. Problemet är bara att Borgs uppläxning av bankerna var ett exempel på en tom retorik, ett spel för gallerierna. I praktiken gjorde Borg som ansvarig minister inte mycket för att påverka det som han kritiserade. Inte heller lyckas Lindberg se igenom retoriken kring välfärdsstaten. Det faktum att både högern och vänstern i dag säger sig försvara välfärdsstaten tar Lindberg som bevis för att det råder en samsyn i politiken kring dessa frågor. I själva verket har gamla begrepp såsom den svenska modellen och välfärdsstaten ändrat betydelse under den nyliberala hegemonin med privatisering av såväl pensionssystemet som den offentliga sektorns vård, skola och omsorg. 
För det andra finns det ett problem med att Ekegren inte fördjupar sig i och problematiserar det faktum att det främst är en bildad medelklass som tycks besöka graven. Det förekommer några röster från arbetarklassen, och då handlar det inte om långväga besökare, främst britter, men även några tyskar och österrikare. Det leder också vidare till frågan varför man överhuvudtaget besöker gravar. Populära gravar som jag kommer att tänka på är Jim Morrisons i Paris och nämnda Karl Marx i London. Att besöka Karl Marx grav skulle kunna ses som ett sätt att hämta kraft och inspiration från arbetarrörelsens historia. Senast jag var i Malmö gick jag själv runt och sökte efter spår av agitatorn August Palm.
För det tredje finns ett problem med att texten är slarvigt skriven. Det är häpnadsväckande många korrekturfel, både sådant som är rent slarv, som att det fattas en bokstav i ett vanligt ord, och felaktiga stavningar av egennamn som Slavoj Žižek, Azerbajdzjan, Bielefeld och San Francisco. Även själva skådeplatsen, Highgate Cemetery, är notoriskt felstavad.
Trots dessa invändningar innehåller boken många fina berättelser från besökarna vid graven. Inca, som studerar fotografering på konstskola i London, säger att hon inte vet så mycket om Marx. Istället lägger hon ut texten om ljusförhållanden och om själva gravmonumentets estetik.
”Hans fundament känns lite stort och klumpigt, tungt och kantigt mot den tunga bysten. Å andra sidan känner jag hans ögon. Mer nu än om hela han varit skulpterad med kropp och allt. Ögonen i hans starka ansikte. Han måste ha varit väldigt stark.”
Christin, pensionerad verkstadsarbetare på BMW, bosatt i Nürnberg, beskriver det som att Socialdemokraterna har blivit någon slags ”medium size”. Marknaden driver dem framför sig. ”Nyliberalismen förstör vår planet om den får fortsätta. Människor borde förstå att de behöver varandra”, säger hon.
Spanjoren Jesus, pensionerad socialarbetare, berättar om hur välfärden rasat samman i hemlandet. Mitt i krisen kommer en ny generation, kanske kan den plocka upp någonting från Marx, funderar han.
”Bara de inte gör en stor forskare till gud! Säkert lever Marx vidare, men häng inte upp vackra porträtt av honom på någon vägg. Sovjet och Kina missbrukade hans namn. Inte ville de befria arbetarklassen. Istället gjorde de proletariatets diktatur till en aggressiv partidiktatur, en apparat som skulle härska över folket.”
Violetta och Josefina, studenter från Argentina, berättar att Marx förändrade deras sätt att tänka under gymnasiet. De två använder sig av Marx i vardagen för att förstå sambandet mellan teori och praktik, förklarar de.
”Våra handlingar måste vara konsekvensen av våra värderingar. Inte bara vårt tänkande. Det som vi alltså prövar på ett intellektuellt plan försöker vi föra tillbaks in i vår vardag. Till exempel tar vi avstånd från industriell djuruppfödning och slakt, som har masskonsumtion som enda syfte. Alltså är vi vegetarianer. Även när det gäller gester, attityder försöker vi vara konsekventa. Och i små små saker.”
Richard från Wales berättar om en kolgruvestrejk då de fick stöd från Sovjet för att besegra Thatcher. När Richard var 16 år saknade hans föräldrar inkomst under ett års tid och familjen tvingades därför leva på allmosor. Nu i efterhand inser han att Thatcher hade gillrat en fälla. När strejken var slut, var facket slut. I dag arbetar Richard som facklig ombudsman för hemvårdsarbetare vars tillvaro präglas av osäkra och tillfälliga anställningar.
”Varenda morgon väntar våra anställda på att bli uppringda. Några har turen att få gå till jobbet, men ingen vet säkert. Och jobbet, det kan innebära att besöka gamla fru Jones, åka vidare till fru Smith, få betalt för besöken men inte resorna emellan. När vår hemvårdare väl blivit uppringd arbetar han i medeltal 10 timmar per dygn men får betalt för bara 3 eller 4”, säger Richard.
Tapetseraren Brian, från Cumbria i England, kommer att tänka på sin far när han står vid Karl Marx grav.
”En gång i tiden kom min far hit neråt från Cumbria för att söka jobb. Han fick ett jobb på British Railways, det var ett livstidsarbete tills han gick i pension. Han var inte aktiv i facket, men han gjorde sitt jobb, betalade sin skatt, han byggde landet. Gav oss badkar och bra standard. Först när han var död kunde jag uppskatta honom. Jag ångrar det så mycket, det där att jag aldrig sa det till honom.”
Hubert, pensionerad fabriksarbetare från Österrike, blir avbruten av sin fru Doris när han börjar tala om problemen med facklig organisering på företaget Siemens.
”Försiktigt Hubert, kom ihåg att han spelar in. Nog talat nu om Siemens!”
Hubert trotsar emellertid hustrun och fortsätter med sitt resonemang, som för övrigt anknyter till mottot som står inskrivet på gravstenen: ”Workers of all lands unite”.
”Varje land där Siemens har fabriker blir beroende av Siemens. Det vore en väldig styrka om arbetarna i alla dessa länder kunde agera tillsammans. Men Siemens utnyttjar splittringen med arbetare fördelade på så många olika länder. Tänk bara om de strejkade på första maj. Vilken styrkedemonstration!”
—
Magnus Gustafson, journalist och författare
