Hem » Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Lyrik, Recension, Skönlitteratur » Lyrik: Mellan öarna i de långa sunden av Jonas Modig

Lyrik: Mellan öarna i de långa sunden av Jonas Modig

Mellan öarna i de långa sunden

Jonas Modig

Norstedts. 92 sidor. Har utkommit.

 

Var gömmer sig de tidigt bortresta,

som lämnade adresser och blev tysta.

Var är de, vart tog alla vägen

som bytte namn och bostadsort,

som bleknade i minnet, övergavs

av tiden eller samhället eller bara

gled in i stilla obestämda liv,

lätt sammanfattade i nekrologer.

 

Ja, vart tog de vägen? Jonas Modig ställer frågan i sin nya diktsamling, Mellan öarna i de långa sunden, men vi är nog rätt många som undrat detsamma ibland, vi som hunnit vara med ett tag. Spåren korsas, tiden avtar. Hinner vi ”räkna dem som ännu finns / de som försvinner efter hand, / som är på väg ur bild, / ur ramarna som krymper”?

Jonas Modig debuterade 1968 med samlingen En sorts fattning. Just då bodde han för övrigt i Örebro, men snart hörde han själv till de bortresta, fick annat att göra och det skulle komma att dröja nästan fyra decennier innan han lät höra av sig som poet igen. Men 2007 blev det en uppmärksammad återkomst med Annandagar, en bok som hade sin särskilda tillkomsthistoria — från början ett sätt att skriva av sig i den tunga sorgen efter sonen Jacob som omkommit i den ofattbara tsunamikatastrofen i Thailand annandag jul 2004.

Fotograf: Göran Segeholm

Därefter har titlarna droppat med något kortare mellanrum: Radfall (2009), Vinter i sommarhuset (2011), Kaninen rymde (2014) och nu i år som sagt Mellan öarna i de långa sunden.

Och just kring öar, vatten och stränder utspelar sig mycket i Modigs diktning; inte sällan kan motiven ganska klart härledas till norra Vättern med omnejd, en trakt där han är starkt förankrad. Samma revir alltså som Folke Dahlberg på sin tid mutade in, så är ju Modig också en av de främsta kännarna av dennes särpräglade konstnär- och författarskap. Därmed inte sagt att han skulle traska i redan upptrampade spår — han är fullt kapabel att bana sina egna vägar i det lyriska landskap som inte erkänner några kartografiska gränser; ena gången kan han röra sig på stigar som slingrar mellan huskropparna i ett stadslandskap med Globen i fonden, andra gången i Shanghais snabbt försvinnande gamla kvarter, ”nedsjunkna / i en krater bakom plank, / som efter en utdragen visdomstand”.

Men han återvänder ständigt till det strandnära:

 

Mellan öarna i de långa sunden

där skären ligger tätt, där farleden

är smalast, stillheten

verkar fäst vid snabbt skiftande djup

långt nere i kalla reservat, gömställen

för kräftor, urtidsrester, outforskade

myter som nöts ner i bottengruset.

Sikten oförminskat klar.

Ljuset grönt.

Nu är ljuset inte alltid så grönt och det händer att sikten skyms. Sprickor uppstår som tycks omöjliga att sluta. ”Viktlösa dagar, dagar utan innehåll, / fuktskadade och avbeställda, / ringlar sig in i landskapets förlängning” och medan kvällarna mörknar söker handen ”med fingertopparna mot gamla ytor / bekräftelse på strukturella mönster, / igenkänning, som substitut för trygghet”. Kaninen som rymde i den förra samlingen gör ett gästspel för att summera sin sommar på fri tass: ”Jag skissar på min återkomst / men inser efter olika försök / att den är omöjlig, att alla återkomster / är omöjliga, att frosten alltid hunnit komma / på något sätt.”

Den vers på rim som förekom ganska ymnigt i Kaninen rymde, med rader som lätt fastnade i minnet som rimmad dikt gärna gör, representeras den här gången av en ensam terzin:

 

Rälsen från masugnen till insjöviken

är dold av gräs men sticker fram ibland,

järnväg vars roll är glömd och sviken,

en bit armering i det slott av sand

som byggs av varje samtids ingenjörer

och sakta slipas ner av tidens tand.

Kvar blir till sist en handfull tidsmarkörer

som tas om hand och pryder krönikan.

Historieskrivare och estradörer

odlar nu minnet av det som försvann.

Sommaren rullar utför smultronbacken

med ljusblå slaggstenar som barnen fann

i skuggan av den medfarna baracken

där gamla redskap hänger på en krok.

Och de som strävsamt drog sitt strå till stacken

antecknades i masmästarens bok.

Vem minns när vattenhjulet hade stannat

för sista gången, och ett sista sjok

av sot flög ut, och allt blev obemannat.

Tiden låter sig inte hejdas, vare sig i förvuxna megastäder eller anonyma tivedsavkrokar. Ett stillsamt vemod gör sig påmint då och då, nostalgi kanske men en distanserad sådan, utan försök till idyllisering. Ofta också en vibrerande oro; man vet aldrig vad som väntar. Jonas Modigs lyrik har många bottnar, varje läsning väcker nya frågor och tankar. Precis som angelägen dikt ska göra.

__________

Lennart Jörälv är författare och journalist

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree