Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Symfoni nr 14 av Allan Pettersson

CD: Symfoni nr 14 av Allan Pettersson

Allan Pettersson: Symphony No. 14 (BIS/Naxos). Speltid: 52’38. Plus dvd:n Sången om livet, dokumentär om Allan Pettersson från 1987.
Norrköping Symphony Orchestra, Christian Lindberg (dirigent)

Betyg: 

Efter Allan Petterssons väldiga över timslånga 13:e symfoni är det nu dags för hans 14:e, även den ett mäktigt verk gjutet i ett block. Och åter är det Christian Lindberg och Norrköpings symfoniorkester som svarar för framförandet. När det gäller omfång och orkesterbehandling anknyter den starkt till de så kallade katastrofsymfonierna nummer 6–9, och till den 2:a violinkonserten, men karaktären är ändå annorlunda. Här finns inte den tidigare kampen och våndan eller den molande smärtan – och därför handlar det inte heller om slå sig fram till en sista tröst och försoning. Symfonin andas snarare tillförsikt och framåtanda. De karaktäristiska tunga rytmerna är inte depressiva eller nedslående utan snarare pådrivande. Kanske kan man säga att symfonin hör till Petterssons ljusare verk, eller som Leif Aare skrev efter uruppförandet som ägde rum året efter Petterssons död 1980: ”I verk efter verk har han borrat sig igenom allt det svåra. Alla maror som rider honom har han projicerat på sin musik och på sina vänner och fiender, tvärs av och utan urskiljning. Då inträffar detta att han skriver en symfoni – nr 14 – som är mycket ung, som kastar allt utom den rena musiken och den snillrika symfoniska konstruktionen över bord.” Liksom i violinkonserten, skriven vid ungefär samma tid, anknyter han i symfonin till en av sina Barfotasånger, nämligen den rätt Ferlinska ”Klokar och knythänder”.

Christian Lindberg (foto: Mats Bäcker)

Det var Sergiu Commissiona som stod för uruppförandet, och han gjorde även en inspelning med Stockholmsfilharmonikerna i anslutning till detta (Phono Suecia). Sedan dess har symfonin också spelats in av RSO Berlin under Johan Arnell (cpo), och den hör till de bättre utgåvorna i cpo:s lite ojämna Pettersson-serie. Lindberg drar aningen ner på tempot och klockar in cirka fem minuter efter föregångarna. Men han är definitivt inte seg, och här finns en betvingande intensitet och ett tvingande driv framåt. Lindberg kan också dra fördel av en fylligare ljudbild, inte helt oväsentligt i ett verk för stor orkester med mycket slagverk. Det är kort sagt en utgåva som värdigt ansluter till de tidigare i Lindbergs och BIS’ Pettersson-projekt.

Sedan har nykomlingen en fördel av helt annat slag. Som bonusmaterial får man nämligen en rejält tilltagen dvd med en två timmar lång TV-dokumentär från 1987, Sången om livet. Den rymmer en rad intervjuer med tonsättaren men även med hans bröder och andra som på ett eller annat sätt funnits i hans närhet – men dessvärre inte med hustrun; hon vill inte uttala sig, trots att hon kanske hade mer att säga än någon annan om både det ena och det andra. Att vara gift med Allan Pettersson kan inte ha varit helt lätt. Han föddes i slummen och såg sig livet ut som en kuli dömd att leva i skiten. Men tidigt ser man också den obönhörliga viljan att övervinna ett liv som bjöd på ett övermått av elände, inte minst i form av den reumatism som bröt ner honom kroppsligt men inte andligt. Efter att ha flyttat in i en kulturbostad med magnifik utsikt över Stockholm utbrister han: ”Jag skiter väl i utsikten! Jag ger väl faen i utsikten. Jag har en annan utsikt, inåt, åt en annan tillvaro, åt andra perspektiv, där, dit vi alla slutligen hamnar.” Han förklarar också hur han med sin andra symfoni slog sig lös från såväl gamla som nya former ”och blev bara – Allan Pettersson.” Det enda som betyder något, säger han, är ”att forska i sitt inre, att lyssna i sitt inre.”

BIS satsning på en komplett Pettersson-utgåva måste vara det viktigaste svenska konstmusikaliska projektet på skiva just nu.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

  • Regn

    Dagen efter gårdagen Inget mittemellan   Obrukad tid Inklämd Mellan […]

  • Överväxeln

    behåll växeln överväxeln det som blir över på det man […]

Kulturbloggen

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

  • Konstföreläsningar

    På torsdag 8 september kl 18.00 så är det premiär för en ny serie öppna föreläsningar på Örebro Konstskola. Norman […]

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree