CD: Symfoni nr 14 av Allan Pettersson
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, mars 27th, 2017
Allan Pettersson: Symphony No. 14 (BIS/Naxos). Speltid: 52’38. Plus dvd:n Sången om livet, dokumentär om Allan Pettersson från 1987.
Norrköping Symphony Orchestra, Christian Lindberg (dirigent)
Betyg:
–
Efter Allan Petterssons väldiga över timslånga 13:e symfoni är det nu dags för hans 14:e, även den ett mäktigt verk gjutet i ett block. Och åter är det Christian Lindberg och Norrköpings symfoniorkester som svarar för framförandet. När det gäller omfång och orkesterbehandling anknyter den starkt till de så kallade katastrofsymfonierna nummer 6–9, och till den 2:a violinkonserten, men karaktären är ändå annorlunda. Här finns inte den tidigare kampen och våndan eller den molande smärtan – och därför handlar det inte heller om slå sig fram till en sista tröst och försoning. Symfonin andas snarare tillförsikt och framåtanda. De karaktäristiska tunga rytmerna är inte depressiva eller nedslående utan snarare pådrivande. Kanske kan man säga att symfonin hör till Petterssons ljusare verk, eller som Leif Aare skrev efter uruppförandet som ägde rum året efter Petterssons död 1980: ”I verk efter verk har han borrat sig igenom allt det svåra. Alla maror som rider honom har han projicerat på sin musik och på sina vänner och fiender, tvärs av och utan urskiljning. Då inträffar detta att han skriver en symfoni – nr 14 – som är mycket ung, som kastar allt utom den rena musiken och den snillrika symfoniska konstruktionen över bord.” Liksom i violinkonserten, skriven vid ungefär samma tid, anknyter han i symfonin till en av sina Barfotasånger, nämligen den rätt Ferlinska ”Klokar och knythänder”.
Christian Lindberg (foto: Mats Bäcker)
Det var Sergiu Commissiona som stod för uruppförandet, och han gjorde även en inspelning med Stockholmsfilharmonikerna i anslutning till detta (Phono Suecia). Sedan dess har symfonin också spelats in av RSO Berlin under Johan Arnell (cpo), och den hör till de bättre utgåvorna i cpo:s lite ojämna Pettersson-serie. Lindberg drar aningen ner på tempot och klockar in cirka fem minuter efter föregångarna. Men han är definitivt inte seg, och här finns en betvingande intensitet och ett tvingande driv framåt. Lindberg kan också dra fördel av en fylligare ljudbild, inte helt oväsentligt i ett verk för stor orkester med mycket slagverk. Det är kort sagt en utgåva som värdigt ansluter till de tidigare i Lindbergs och BIS’ Pettersson-projekt.
Sedan har nykomlingen en fördel av helt annat slag. Som bonusmaterial får man nämligen en rejält tilltagen dvd med en två timmar lång TV-dokumentär från 1987, Sången om livet. Den rymmer en rad intervjuer med tonsättaren men även med hans bröder och andra som på ett eller annat sätt funnits i hans närhet – men dessvärre inte med hustrun; hon vill inte uttala sig, trots att hon kanske hade mer att säga än någon annan om både det ena och det andra. Att vara gift med Allan Pettersson kan inte ha varit helt lätt. Han föddes i slummen och såg sig livet ut som en kuli dömd att leva i skiten. Men tidigt ser man också den obönhörliga viljan att övervinna ett liv som bjöd på ett övermått av elände, inte minst i form av den reumatism som bröt ner honom kroppsligt men inte andligt. Efter att ha flyttat in i en kulturbostad med magnifik utsikt över Stockholm utbrister han: ”Jag skiter väl i utsikten! Jag ger väl faen i utsikten. Jag har en annan utsikt, inåt, åt en annan tillvaro, åt andra perspektiv, där, dit vi alla slutligen hamnar.” Han förklarar också hur han med sin andra symfoni slog sig lös från såväl gamla som nya former ”och blev bara – Allan Pettersson.” Det enda som betyder något, säger han, är ”att forska i sitt inre, att lyssna i sitt inre.”
BIS satsning på en komplett Pettersson-utgåva måste vara det viktigaste svenska konstmusikaliska projektet på skiva just nu.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
