Bok: Resan till Arzrum av Aleksandr Pusjkin

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Recension tisdag, maj 23rd, 2017

Resan till Arzrum vid tiden för fälttåget 1829

Aleksandr Pusjkin

Översättare: Alan Asaid

Ruin. 109 sidor. Har utkommit.

 

Med romantikerna förändrades natursynen. Man drogs till det vilda och otyglade landskapets skrämmande och sublima skönhet. Alperna och de skotska högländerna lockade mer än Englands gröna kullar. Gotikens grundläggare, som Horace Walpole och Ann Radcliffe, förlade handlingen i sina romaner till förfallna borgar i dramatiska italienska berg och Mary Shelley lät Frankensteins monster försvinna på Ishavets frusna, ödsliga vidder. Snart lockade också Orienten med överdåd och oändliga öknar.

Inom den ryska litteraturen blev Kaukasien fantasins och äventyrens och poesins rike med sin exotiskt vilda och mäktiga natur befolkad av lockande, svartögda kvinnor och stolta, mustaschprydda män med blixtrande dolkar och krokiga sablar. En av de första att förvandla Kaukasus till poesi var Aleksandr Pusjkin. Som straff för några dikter som misshagat regimen förvisades han i början av 1820-talet från S:t Petersburg till imperiets kaukasiska utmarker. Med sig hem hade han poemet Fången i Kaukasus som 1822 blev något av hans genombrott. Stenen var i rullning, och Michail Lermontov var inte sen att förlägga romanen Vår tids hjälte och långdikten Demonen till Kaukasus. Senare sökte sig Lev Tolstoj till bergen med Hadsji Murat.

För Pusjkin blev alltså förvisningen till Kaukasien inte bara en pärs utan också en poetisk vändpunkt. Och i slutet av 1820-talet ville han dit igen. Nå, egentligen ville han västerut – men tsar Nikolaj I föredrog att ha större koll på den unge men besvärlige begåvningen, alldeles speciellt som han stått nära flera av deltagarna i det misslyckade dekrabristupproret 1825. Men en tur till Georgien och Armenien och gränsen mot Turkiet kunde väl gå an. Till saken hör att det rysk-turkiska kriget pågick för fullt, så Pusjkin kunde ansluta till armén.

Den här gången kom han hem med en reseskildring – som nu för första gången översatts till svenska: Resan till Arzrum vid tiden för fälttåget 1829. Arzrum, som idag heter Erzurum, är en stad i Anatolien, belägen längs en av de gamla karavanvägarna. Ryssarna erövrade den i juli 1829 men återlämnade den redan i september samma år vid en fredsuppgörelse med Ottomanska riket. Det är en behändig och smakfull liten volym som Ruin publicerat, översatt av Alan Asaid som dessutom försett den med ett förord och omfattande kommentarer. Det enda man saknar är en karta över färdvägen.

Pusjkin drar iväg från Moskva i vagn. Han fastnar i gyttja och han rullar fram över gröna vidder innan det blir dags att byta till hästryggen och apostlahästarna för att ta sig fram genom steniga raviner, snöiga fält och sugande lermarker. Det ogästvänligt karga växlar med det hänförande vackra. Men det går inte att ta miste på hur han fröjdas över att äntligen nå det leende Georgien och Tbilisis förstklassiga badinrättningar – vilka inte blir mindre intressanta av alla kvinnor som ogenerat lögar sig. Annars tycks Pusjkin inte ha så mycket till övers för den kvinnliga fägring han möter.

Efter att ha vilat upp sig drar han vidare mot Armenien och resans mål Arzrum. Man noterar hur han hela tiden tas emot av de högsta befälen som en kär gäst och hur han ständigt stöter på gamla bekanta, inte minst i form av forna dekabrister som förvisats till de kaukasiska arméenheterna. Lägerlivet väcker hans förtjusning, men så sköljer han också ner ”utsökt asiatisk sjasjlyk med engelskt öl och champagne som kylts i Taurusbergens snö”.

Som reseskildrare är Pusjkin påfallande saklig, för att inte säga konstlös. Här finns inga poetiska utsvävningar och personliga utgjutelser, och vad han egentligen tycker om det ryska fälttåget förblir oklart. Någon skönmålning är det inte fråga om – även om han tycks utgå från att den kristna ryska civilisationen, trots allt, i grund och botten är välsignelsebringande. Här finns naturligtvis tidstypiska och mer eller mindre fördomsfulla generaliseringar om de folkslag han möter, men han kan också se självkritiskt på sin egen roll. Resans syfte är något oklart; man får nog känslan av att hela företaget snarare handlade om att komma bort än att komma fram. Att vara i rörelse, att vara på väg, är ett mål i sig. Pusjkin är nyfiken och har svårt att slå sig till ro; vid ett tillfälle uttrycker han det som att ”otålighetens demon” åter får fäste i honom.

Han iakttar allt med öppen blick, som när han utan kommentarer beskriver hur ”våra tatarer” omringar fiendens sårade soldater och snabbt klär av dem för att sedan lämna den nakna på slagfältet. Han är ingen Orient-vurmare som romantiserar det han möter, och han avfärdar allt tal om ”asiatiskt överdåd” med att nuförtiden ”kan man bara tala om asiatisk fattigdom, asiatiskt svineri och liknande”. Men han dömer inte allt efter petersburgska måttstockar, och han kan ”känna en viss skam” över sin ”europeiska vekhet” när han ser två turkar vårda en pestsjuk man utan tanke på smittorisken, medan han själv ser till att inte stiga av hästen och att ha vinden i ryggen.

Det hela slutar lite abrupt. På väg hem får han tag i några ryska tidskrifter och läser där en nedlåtande recension av ett av sina verk. ”Så välkomnades jag åter till mitt kära fosterland”, konstaterar han torrt och sätter punkt.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.