4K Ultra HD: Transformers – The Last Knight
Film, Film & TV, Recension torsdag, november 9th, 2017Transformers – The Last Knight
Action, USA, 2017
Regissör: Michael Bay
Skådespelare: Mark Wahlberg, Anthony Hopkins, Josh Duhamel, Laura Haddock m.fl.
Distributör: Paramount
Längd: 155 min
Releasedatum: 2017-11-06
När vi för den femte gången dyker in i Michael Bays Transformers-universum är Optimus Prime försvunnen och mänskligheten ligger i ett infekterat krig mot de resliga rymdrobotarna. Jordens undergång verkar ligga runt hörnet och vore det inte för den engelska adelsmannen Sir Edmund Burton (Anthony Hopkins) så skulle man lika gärna kunna kasta in handduken. Burton vet dock att hemligheten med att stoppa undergången finns begravd i det förflutna, eller närmare bestämt i den medeltida trollkarlen Merlins gamla stav. Tillsammans med Cade Yeager (Mark Wahlberg), den gula Autoboten Bumblebee och en Oxford-professor vid namn Vivian Wembley (Laura Haddock) tar de upp jakten på staven och inte minst kampen mot de mörka krafter som hotar jorden.
Ja denna gång har Michael Bay tagit i från tårna. Budgeten är högre en någonsin och mängder av robotar, bihandlingar och skådeplatser virvlar förbi under filmens klart ansenliga 155 minuter. Och jag kan lova att det verkligen virvlar till. Bay har nämligen klämt in så mycket i sin film som det bara är möjligt, och sedan har han pressat in lite extra ändå. Under inledningen får vi se när Kung Arthur träffar Transformers på medeltiden, sen kastas vi runt i USA, Cuba, Jordanien, England och nog hinner Bay klämma in en liten återblick som visar när Bumblebee krigade mot nazister under andra världskriget.
Lite är det som om Bay egentligen velat göra ett helt gäng filmer på samma gång. Visst, han hoppade av inspelningen av King Arthur: Legend of The Sword efter ett långt förarbete, och det finns utan tvekan tydliga spår av den gamla ”Svärdet i stenen-sagan” i Transformers: The Last Knight. Men det känns dessutom som om Bay velat göra någon form av äventyrs/skattjakts-spektakel av typen DaVinci-koden. Det trasslas nämligen obefogat mycket med gamla artefakter och hemliga ordnar, och visst behöver filmens hjältar också lösa några kluriga gåtor på vägen.
Bay glömmer dock inte det som gjort att hundratusentals smågrabbar vallfärdat till biograferna för att se denna filmserie, jag syftar naturligtvis på filmens häpnadsväckande specialeffekter och där Transformers springer, hoppar, slås och skjuter som aldrig förr. Denna ingrediens finns det också nästan ett överflöd av.
Har då Michael Bay tagit i för mycket? Ja utan tvekan, men detta blir på något sätt också det som rädda filmen från att haverera. Eftersom det händer så extremt mycket hela tiden, och att det som händer dessutom ser så fruktansvärt snyggt ut, så kopplas liksom mitt analytiska sinne av och jag bara glider med. När filmen sista akt bjuder på en krigssekvens som närmast liknar Omaha Beach-landstigningen i Saving Private Ryan (1998) känns svaret uppenbart. Michael Bay har blivit totalt bindgalen av att försöka överträffa sig själv och nu har han dessutom närmast obegränsat med dollar att uttrycka sitt vansinne med.
När Transformers – The Last Knights eftertexter rullar så inser jag snabbt att jag för allt i världen inte skulle kunna återberätta filmens handling. Allt hände. Hela tiden. Men jag måsta också erkänna att jag heller inte sett en film som gör 4k Ultra HD-tekniken såhär mycket rättvisa. Transformers – The Last Knight är nämligen så sprängfylld av snygga actionscener till pampigt ljudlandskap att det faktiskt är svårt att plocka ut något specifikt.
Och är man lite bussig är det nog så man ska se denna film, som en 2,5-timmars varietéföreställning med fokus på modern specialeffektsteknik. Lek med tanken på om Georges Méliès levt och varit verksam idag. Då hade nog Le Voyage dans la lune (1902) kunnat sett ut som Transformers – The Last Knight. Men till skillnad från Méliès banbrytande filmexperiment är Michael Bay långt ifrån originell och Transformers – The Last Knight stångas med drivor av liknande produktioner. Filmen är en jäkla röra, men just när man sitter där så är det också svårt att inte fascineras en smula.
Kristoffer Pettersson
