Bok: Djävulsdrogen av E.T.A. Hoffmann

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur fredag, december 1st, 2017

Djävulsdrogen. Kapucinermunken Medardus efterlämnade papper, utgivna av författaren till de fantasifyllda styckena i Callots stil

E. T. A. Hoffmann

Översättning: Knut Stubbendorff. Bearbetning: C/M Edenborg & Jesper Ims Johansson

Illustrationer: Sofia Falkenhem

Vertigo. 505 sidor. Har utkommit.

 

Han var en samvetsgrann preussisk jurist med civilkurage. Dessutom en begåvad tecknare, tonsättare och kapellmästare. Och så, förstås, en genial författare. Dessvärre var han även alkoholist – något som är föga produktivt men likväl kan ta nog så mycket tid i anspråk. Mer än någon annan beundrade han Mozart och bytte därför ut ett av sina tre förnamn, Wilhelm, mot Amadeus. Men oftast nöjer man sig med hans initialer E.T.A.

Ernst Theodor Amadeus Hoffmann var bara 46 år när han dog 1822, men inom litteraturen lyckades han sätta djupa spår med sina egensinniga verk där skräckromantik kan blandas med komik och satir. Till hans mer berömda verk hör den underbart bisarra romanen Djävulselixiret, eller Djävulsdrogen som den döpts om till i en nu aktuell utgåva. Intrigen är labyrintiskt vindlande och den blir inte mer lättöverskådlig genom alla dubbelgångarmotiv. Här finns märkliga och osannolika sammanträffanden – eller tja, osannolika och osannolika. I en roman av det här slaget är de ju snarare sannolika – och att gneta över bristande realism vore bara fånigt. Då har man inte förstått genren. Nej, det är bara att ge sig hän och fröjdas över Hoffmanns fantasi, fantasteri och fantasmagori, hans spefulla humor, lugubra stämningsmåleri och fasaväckande scener.

På tidstypiskt manér låtsas Hoffmann att det rör sig om en utgåva av ett autentiskt manuskript, där kapucinermunken Medardus berättar vad han varit ned. Hoffmann uppger att han kommit över det vid ett besök i den nu döde munkens gamla kloster, där arkivarien visat det som en kuriositet och anmärkt att det bästa vore att bränna alltihop. Men Hoffmann väljer att publicera det och inbjuder oss att ”följa Medardus genom mörka korsgångar och klosterceller ut i den brokigaste av världar och med honom dela hans livs hemska och fasansfulla, galna och tokroliga upplevelser”.

Indirekt kommenterar också Hoffmann sin egen roman när han mot slutet låter broder Leonardus uppmana Medardus att utförligt redogöra för sin levnad: ”Du får inte utelämna en enda av de märkliga händelser som du varit med om, inte ens den obetydligaste, och särskilt inte en enda av dina upplevelser i den stora världens vimmel. Låt fantasin på allvar föra dig tillbaka ut i världen, så att du på nytt upplever allt hemskt, narraktigt, rysansvärt och komiskt lika starkt som då”. Och det är just jämnt vad han gör – med, så att säga, Hoffmanns benägna bistånd. Vi förs ut i en värld där dunkla krafter driver sitt spel, där de djävulska frestelserna hopas och människan kämpar insnärjd i ödets nät – men där även kärleken finns, såväl den jordiska som den himmelska.

Många är nog beredda att betrakta Hoffmann som den främste företrädaren för tysk skräckromantik och gotik. Genren var då tämligen ny. Man brukar förlägga den gotiska romanens födelse till 1764, då Horace Walpole publicerade The Castle of Otranto. I förordet till den andra upplagan förklarar Walpole hur han fick idén till sin innovation. I gamla sagor, säger han, möter vi enastående hjältar som kämpar med allsköns monster och märkliga varelser, medan vi i moderna historier möter vanliga människor i vardagliga situationer. Men vad skulle hända om man låter dessa vanliga människor konfronteras med de fantastiska berättelsernas övernaturligheter? Man kan tycka vad man vill om Walpoles kvaliteter som författare, men hans idé att kombinera två olika genrer till en helt ny visade sig onekligen fruktbar. Det dröjde inte länge förrän marknaden fylldes av berättelser om kusligheter och övernaturligheter, gärna mot en fond av borgruiner i en vild natur belyst av månens bleka sken. Det originella med Hoffmann är att han lyckas förena skräckromantiken med samhällssatir och humor till en både kryddstark och angenäm brygd.

När Vertigo nu ger oss möjligheten att åter avnjuta Hoffmanns djävulska roman har man valt att låta C/M Edenborg & Jesper Ims Johansson bearbeta Knut Stubbendorff översättning från 1942. Det är ett vinnande koncept. Man har gjort en varsam översyn, där ledstjärnan har varit att lägga sig närmare originalet, t.ex. när det gäller kapitelindelning och typografi. Man har också lagt till de meningar och avsnitt som Stubbendorff av en eller annan anledning valde att inte översätta. Däremot övertygar inte valet att byta ut originalets ”elixir” mot, som Edenborg säger i sitt förord, ”ett mer samtida ord”, nämligen ”drog”. Med Djävulsdrogen går associationerna till ”livselixir” förlorade och ordet framstår inte alls som lika spännande och utmanande motsägelsefullt. Sedan måste jag erkänna att jag också har lite svårt för illustrationerna som snarare stör än bidrar med något. Men stor sak i det. Det är bara att glädja sig åt denna förträffliga nyutgåva – som dessutom kommer så lägligt nu när mörkret faller. En fåtölj, en filt, ett fladdrande ljus, en mugg varm glögg – och sedan är det bara att ge sig hän åt denna underbart bisarra och märkligt fascinerande historia.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.