Bok: Avhandling om frivillig underkastelse av Étienne de La Boétie

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension måndag, februari 19th, 2018

Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde

Étienne de La Boétie

Översättning och förord: Ervin Rosenberg

Ersatz förlag. 96 sidor. Har utkommit.

 

Varför är vi så fascinerade av filmer och tv-serier om sekter och varför vi lockas av framställningar om människor som frivilligt ger upp sin frihet och underkastar sig en despot? frågade sig Charlotte Wiberg i en understreckare nyligen (SvD 31/1 2018). I Vi vantrivs i kulturen satte Sigmund Freud 1930 upp frihet och trygghet som ett motsatspar och konstaterade att vi tycks vara beredda att köpa trygghet till priset av frihet. Femton år senare publicerade Erich Fromm Flykten från friheten där han frågade sig hur regimer kan vinna stöd även hos dem som de förtrycker. Jean-Paul Sartre noterade att det ansvar som följer av vår frihet är ångestframkallande och att vi därför gärna låtsas som om vi är ofria – något han kallade att leva i ond tro. Och hundra år tidigare hade Søren Kierkegaard myntat begreppet mängdförsjunkenhet för vår tendens att göra som alla andra i stället för att tänka och handla som fria individer.

Men redan år 1549 satt den 18-årige juridikstudenten Étienne de La Boétie i Orléans och författade en skrift betitlad Avhandling om frivillig underkastelse eller Mot envälde. Möjligen skrev han den några år senare, men det har ju ingen större betydelse. Däremot säger det något om skriftens natur att det inte var tal om att låta trycka den. Det fick räcka att cirkulera den bland betrodda vänner. Till dessa hörde Michel de Montaigne som La Boétie träffade när han fått tjänst vid parlamentet i Bordeaux.

Idén om den rättfärdige fursten, rex iustus, hade engagerat medeltida tänkare som frågat sig när det är rätt att störta en regent som inte uppfyller kraven. Men La Boétie går längre genom att hävda att det inte kan finnas några rättfärdiga furstar över huvud taget, och han raljerar över dem som bara är intresserade av att avskaffa en viss tyrann i stället för att avskaffa själva tyranniet.

Ingen behöver betvivla att frågan om frivillig underkastelse engagerar honom på djupet. Den inte bara fascinerar honom; den gör honom upprörd, för att inte säga förbannad. Vad är vi för ett släkte som låter ondskefulla idioter tyrannisera oss? Ty ytterst är det faktiskt vi själva som ger tyrannen hans makt. Utan oss vore han ingenting, ”en obetydlig karlstump, oftast den fegaste och den vekligaste i hela landet”, oförmögen att ”föra befäl över män” eller ens att ”tillfredsställa ett lättfotat fruntimmer”.

Eftersom han behandlar alla illa, misstror och fruktar han dessutom alla. Han försöker köpa folkets gunst med bröd och skådespel – och märkligt nog lyckas han ofta. ”En sådan ynkedom! Det gick inte ens upp för klantskallarna att de bara fick tillbaka en del av det som var deras, och att tyrannen inte hade kunnat ge dem ens det om han inte tidigare hade rövat det ifrån dem.”

Poängen hos La Boétie är att vi inte ens skulle behöva göra uppror för att befria oss. Det räcker med att vi upphör att ge härskaren vårt stöd. Vi är alla fria av naturen. Vi är inte skapade till träldom utan till att vara varandras kamrater. Ändå väljer vi att avvisa friheten och att skära halsen av oss själva. Varför? La Boétie ger några förslag.

De som aldrig upplevt friheten vet inte vad den innebär och nöjer sig med att leva det liv de känner sedan födseln. Obildning underlättar också; det är ingen slump att tyranner är skeptiska till böcker och vetenskap.

Och så har vi vanans makt och det system som man kallar klientelism och som bland annat innebär att vi alla kan skaffa oss små fördelar även av ett system som i stort är av ondo – och dessa små privilegier är vi rädda att mista vid minsta förändring.

La Boétie pekar också på paradoxen att de som står tyrannen närmast och går hans ärenden är de som är mest ofria, eftersom de hela tiden måste gissa sig till vad han vill och tänker och anpassa sig efter det. De vill skaffa sig en förmögenhet har i sin dumhet förlorat sin egen person. Och ingen slutligen är så ensam som tyrannen. Han är älskad av ingen och saknar vänner, ty vänskap fordrar jämställdhet mellan parterna.

På ett för tiden typiskt sätt refererar La Boétie flitigt till antikens författare och hämtar många av sina exempel från Grekland och Rom. Men vid ett tillfälle får vi också en lång utläggning om den samtida franska poesins förträfflighet – innan han plötsligt återkommer till sitt egentliga ämne som han ”på något obegripligt sätt har kommit bort ifrån”.

Men utvikningen är intressant, för här öppnar La Boétie för tanken att Ronsard och de andra diktarna faktiskt kan komma att överträffa de antika poeterna. Det var en för tiden långt ifrån självklar tanke och skulle senare bli en stor stridsfråga. Kanske kan man tala om tidens antikdyrkan som en frivillig underkastelse under en äldre epok?

Slutligen ska sägas att den svenska utgåvan försetts med ett utförligt och givande förord av översättaren Ervin Rosenberg; han sätter in skriften i dess historiska sammanhang och diskuterar hur den ska tolkas. Allt sammantaget gör Avhandling om frivillig underkastelse till en exemplarisk utgåva som inte bara är idéhistoriskt högintressant utan även griper in i vår egen tids debatt. Tänk att en av förra årets mest aktuella och uppfordrande böcker skrevs för nästan 500 år sedan!

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.