Hem » Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur » Bok: Amour Dure av Vernon Lee

Bok: Amour Dure av Vernon Lee

Amour Dure

Vernon Lee

Översättare: Jonas Wessel

Hastur förlag. 84 sidor. Har utkommit.

 

Jag har alltid trott att ”vargtimmen” var ett vida spritt gammalt folkligt uttryck, som bland annat lockade den dämon-ridne Ingmar Bergman till en film. Döm därför om min förvåning när jag nyligen läste att uttrycket varken är gammalt eller folkligt eller inspirerade Bergman. Det är nämligen Bergman själv som myntat det. Och det gjorde han 1968 med filmen Vargtimmen. Men visst är det talande att ordet fått ett sådant genomslag. Det är som om hela svenska folket genom seklerna gått och väntat på att få en slagkraftig benämning för en bara alltför välbekant företeelse.

Vargtimmen är också namnet på en bokserie från förlaget Hastur, där man ger ut kortare och mer eller mindre lugubra berättelser. Senast i raden är Amour Dure av Vernon Lee. Det visar sig vara en mörkt skimrande pärla.

Dessutom är Vernon Lee (1856–1935), som egentligen hette Violet Paget, en högst intressant person. Hon föddes i Frankrike och tillbringade sin mesta tid i Italien men blev en prominent intellektuell i drottning Victorias England. Men en bit in på 1900-talet började hennes stjärna att dala, och det är först under senare år som hon åter börjat uppmärksammas och postumt återta sin plats på parnassen. Sin manliga pseudonym valde hon som nittonåring. Inför sin debut som kulturskribent insåg hon att det en kvinna skriver om konst, historia och estetik bara blir mottaget med överseende förakt – ”no one reads a women’s writing on art, history or aesthetics with anything but mitigated contempt”, skrev hon 1878 i ett brev. Hon var också känd bland vännerna som ”Vernon”. Och kanske var det lika bra att hon höll sig på avstånd från fäderneslandet, där ju inte misstänkt lesbiskt lagda kvinnosakskvinnor i manskläder stod speciellt högt i kurs. Situationen blev inte heller bättre av hennes pacifistiska hållning under första världskriget.

Den ekonomiskt oberoende Vernon Lee kunde ägna sitt författarskap åt det som intresserade henne mest, och det var fantastiska berättelser, kulturhistoria, estetik och reseskildringar. Att hon var en av sin tids stora kännare av den italienska renässansen kan man nog ana när man läser Amour Dure. Berättelsen publicerades först 1887 för att 1890 ingå i en novellsamling med den talande titeln Hauntings: Fantastic Stories.

Vernon Lee, alias Violet Paget, målad av John Singer Sargent år 1881.

Hastur har valt att ta med Lees förord till Hauntings, och det har man gjort rätt i. Det är hållet i en ironisk och lite raljant ton och berör det faktum att man mot slutet av 1800-talet börjat intressera sig rent vetenskapligt för spöken. Problemet är bara att dessa ”verkliga” spöken är så fullständigt ointressanta – som till exempel en viss Jemima Jacksons faster som uppenbarade sig för sin släkting ett halvår efter sin bortgång: ”Att den gamla fastern varit på benen efter sin död är ju bara trevligt – om nu det gav henne någon tillfredsställelse, arma sate! Men man förbluffas av det extremt alldagliga i denna dams uppenbarelse i andlig form, vilket kanske berodde på hennes färglöshet då hon levde.” Lees poäng, som verkligen är en viktig poäng, är att historier om spöken är något helt annat än spökhistorier. Och det är bara de senare som intresserar henne.

Gotiken som genre föddes 1764 med Horace Walpoles Borgen i Otranto. Handlingen förlade han till en mer eller mindre förfallen borg i de italienska bergen, en miljö som även Ann Radcliffe trettio år senare fann passande i Udolphos mysterier. Och jo, en gammal borg i Apenninerna förekommer även hos Vernon Lee, men den spelar trots allt ingen större roll. Historien utspelar sig i Urbania, en liten ort ”begraven i glömska”, dit en ung polsk historiker, Spiridion Trepka, anländer för arkivstudier. Han kallar sig själv en ”produkt av den moderna civilisationen i norr” och misstror sin förmåga att kunna ”stå i direktkontakt med det Förflutnas ande”. Men den unge renässansexperten kommer att få anledning att revidera sin uppfattning, och det på ett överraskande och kanske inte helt välkommet sätt.

Agnolo Bronzinis målning av Lucrezia di Panciatichi (ca. 1450) kan ha inspirerat Vernon Lee till det porträtt av Medea da Carpi som beskrivs i novellen och där hon sägs bära en guldkedja prydd med orden ”Amour dure – dure amour”. På Lucrezias gyllene halsband kan man läsa devisen ”Amour Dure Sans Fin” (Kärleken varar utan ände”).

Det hela börjar försiktigt. I sin dagbok beskriver Spiridion sina möten med staden och hur hans forskning framskrider. Noga redogör han för de familjefejder och den maktkamp som rasade i trakten på 1500-talet. Efter ett tag framträder en ung kvinna som drivande i denna härva av intriger, nämligen den lika sköna som dödsbringande Medea da Carpi – en maktspelande femme fatale utan nåd. Ingen man undgår hennes lockelse, trots att redan hennes ominösa namn borde vara en varningssignal, liksom hennes livsdevis: ”Amour dure – dure amour”, där ”dure” kan betyda såväl ”bestående” som ”hård/sträng”. Spiridion fascineras alltmer av denna Medea, en fascination som gradvis övergår i besatthet. Den sedan länge döda tänder hans kärlekslängtan och åtrå, hon lockar honom över seklen och bortom graven. Till sist får han ett brev skrivet med hennes handstil där hon föreslår ett möte i ett sedan länge övergivet kapell. Döm om hans förvåning när det visar sig att en mässa pågår därinne – och framme vid altaret står den sedan tre hundra år döda Medea da Carpi i sin djupröda klänning med glimrande broderier i silver och guld. Mer ska inte avslöjas här. Men man läser med stigande spänning och växande fasa.

Spiridions anteckningar har en lite slängig stil som efter hand blir alltmer upphetsad och febrig, något som översättaren Jonas Wessel ytterligare eldar på genom ett flitigt och självsvåldigt, men dock fungerande, bruk av ofullständiga meningar. Någon gång har det nog gått lite för fort, som t.ex. när engelskans ”patron” blivit till patron i stället för beskyddare och ”oratory” till oratorium i stället för kapell. Men det finns ett driv i framställningen som fångar läsaren och gör att man grips av en okuvlig vilja att hela tiden vilja läsa vidare, efter hand lika upphetsad som den arme dagboksförfattaren själv.

Men drabbas Spiridion verkligen av spöken? Eller rör det sig om hjärnspöken? Att vi lämnas i tvivel hör till genren. Lee är också noga med att vi inte ska kunna slå oss till ro med någon enkel, rationell förklaring. Vad som ”egentligen” händer har inte heller någon betydelse. Vi läser ju trots allt inte en historia om spöken utan en spökhistoria – därtill en riktigt bra spökhistoria. Och vad Vernon Lee beträffar är vi säkert åtskilliga som, efter detta smarriga smakprov, önskar oss fler översättningar av hennes verk.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

  • Tävling: Rampage

    Var med och tävla om ett eget exemplar av Rampage på Blu-ray.

    Share
  • Tävling: Red Sparrow

    Det är inte första gången Francis Lawrence har gjort film med Jennifer Lawrence. Hela tre gånger har hon till och med spelat samma karaktär, men vad hette denna figur?

    Share
  • Tävling: Ready Player One

    När Steven Spielberg gjorde sig ett namn så gjorde han det genom att skrämma slag på hela världens bio-publik, men vad hette filmen!

    Share

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree