Hem » Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Nya album med Jakob Bro och Wolfgang Muthspiel

CD: Nya album med Jakob Bro och Wolfgang Muthspiel

Jakob Bro: Bay of Rainbows (ECM/Naxos). Speltid: 47´13.

Jakob Bro (gitarr), Thomas Morgan (kontrabas), Joey Baron (trummor)

Release: 5 oktober 2018

Betyg:

 

Wolfgang Muthspiel: Where the River Goes (ECM/Naxos). Speltid: 48´17.

Wolfgang Muthspiel (gitarr), Brad Mehldau (piano), Ambrose Akinmusire (trumpet), Larry Grenadier (kontrabas) och Eric Harland (trummor)

Release: 5 oktober 2018

Betyg: 

 

 

Första gången jag horde den danske gitarristen Jakob Bro var på hans album Gefion (2015). Då fick jag Bill Frisell i tankarna. Den associationen var inte aktuell på Returnings som kom så sent som i våras. Och det är den inte nu heller på live-inspelningen Bay of Rainbows. På Returnings var trion utökad med Palle Mikkelberg på trumpet och flygelhorn vilket naturligtvis gav en lite annorlunda ljudbild. Nu är den renodlade trion tillbaka, låt vara att Jon Christensen ersatts av Joey Baron på trummor. Men Thomas Morgan på kontrabas är kvar, och de två har några riktigt snygga duetter. Det är tunga namn som Bro samarbetar med. Hans musik är gärna dröjande och drömsk där tonerna liksom tyngdlöst svävar i rummet. På de förra albumen var det kontrabasen och i första hand trummorna som fick böka runt och ge energi. Den här gången är det som om Bro ytterligare vill förstärka det atmosfäriska med dragning åt ljudlandskap och ambient med elektroniska effekter. Det är oerhört snyggt gjort, och musiken glider runt i ett sådant där behagligt tillstånd där man inte riktigt vet om man sover eller är vaken. Man kan säga att det blivit extremt avspänt – och först tyckte jag nog att det också blivit alltför spänningslöst och var beredd att tala om ett utmärkt insomningsalbum. Och jo, så kan det säkert fungera. Men om man lyssnar uppmärksamt, och gärna med hörlurar, visar sig också ha andra dimensioner. Det händer mer än man först kanske tror.

Österrikaren Wolfgang Muthspiel har en hel del gemensamt med dansken Jakob Bro, inte minst förkärleken för det lite nebulösa och stämningsfulla, det mjukvarma soundet och känslan av att liksom driva runt på en dimhöljd skymningssjö. Men på det nya albumet signalerar redan det inledande titelspåret en mer markerad melodisk linje och ett livfullare anslag med Ambrose Akinmusires trumpet och Brad Mehldaus piano. Och Eric Harland, som ersatt Brian Blade från Driftwood (2014) och Rising Grace (2016), låter slagverket bli framfusigare. Akinmusire får också ta för sig och ibland ge musiken en brötigare och bebopigare prägel. Ändå är det något som saknas. Det är som om de medverkande inte riktigt är engagerade utan förlitar sig på sin, naturligtvis höga och obestridliga, kompetens. Men ibland bränner det till, som i den lite bluesiga ”Clearing”. Och i ”Buenos Aires” får man möta Muthspiel ensam med sin gitarr.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree