Hem » Recension, Skivhyllan, Skivor » CD: Tre svenska jazztrior: Filip Ekestubbe Trio, LSD och Trinity

CD: Tre svenska jazztrior: Filip Ekestubbe Trio, LSD och Trinity

Filip Ekestubbe Trio: On a clear day (Prophone/Naxos). Speltid: 42´02.

Filip Ekestubbe (piano), Niklas Fernqvist (bas), Daniel Fredriksson (trummor)

Release: 14 oktober 2018

Betyg: 

 

LSD: Hawaii (Prophone/Naxos). Speltid: 31’30.

Fredrik Lindborg (saxofoner och basklarinett), Martin Sjöstedt (bas), Daniel Fredriksson (trummor)

Betyg:

 

 

 

 

Trinity: Nuages (DO Recortds). Speltid: 52’58.

Karl Olandersson (trumpet), Andreas Hellkvist (Hammond B3), Ali Djeridi (trummor)

Betyg:

 

Om namnen på de tre herrarna i Filip Ekestubbe Trio låter bekanta kan det bero på att den skivdebuterande trion redan existerat i fem år. De har också spelat tillsammans med bland andra Isabella Lundgren, nu senast på We’re on our way. Niklas Fernqvist och Daniel Fredriksson har dessutom varit med på Lundgrens tidigare skivor. Men nu är det alltså den klassiska, instrumentala jazztrion som gäller. Några låtar är signerade av Ekestubbe, men annars utgörs repertoaren av the great American songbook med namn som George Gershwin och Cole Porter. Det är alltså lätt att få Keith Jarretts never ending project tillsammans med Gary Peacock och Jack DeJohnette i tankarna. En lite farlig jämförelse, kanske. I pressreleasen väljer man i stället att nämna namn som Oscar Peterson, Bill Evans och Ahmad Jamal. Av dessa tycker jag nog att Ekestubbe ligger närmare de musikantiskt utåtriktade Peterson och Jamal än den mer elegante lyrikern Evans.

Skivan bjuder på traditionell trio-jazz med amerikanskt stuk till skillnad från mer europeiserade kolleger som exempelvis Bobo Stenson, Tord Gustavsen, Stefano Battaglia och Colin Vallon. Ambitionen är inte att vara originell eller att utveckla genren, snarare att vårda dess ursprung och visa att den inte bara lever och har hälsan utan är på strålande humör. Det är vad man skulle kunna kalla typisk ”humma-med-och-vicka-på-foten-jazz” eller ”trumma-glatt-med-fingrarna-på-bordet-jazz”. Här vilar kort sagt inga ledsamheter och hoppar inga halta löss utan det är rakt igenom rytmiskt vitalt och medryckande; spelglädjen står högt i kurs. Det räcker långt och kan göra vem som helst på gott humör.

 

En jazztrio av annat slag är LSD som på albumet Hawaii tar oss med på en tripp genom dansbands- och schlagermusiken med låtar som ”Till mitt eget Blue Hawaii”, ”Jag vill vara din Margareta”, ”De sista ljuva åren” och ”Sånt är livet”. Det vore väl alltför lätt att komma med skämt om hur idén till det här projektet kan ha fötts. Men faktum är att trion – Fredrik Lindborg (saxofoner och basklarinett), Martin Sjöstedt (bas) och Daniel Fredriksson (trummor) – jazzar till de här slagdängorna så att de genomgår en riktigt lyckad total make over. Tro alltså inte att det är fråga om någon ploj. Det här är jazz på riktigt. Men skivans speltid är nästan utmanande kort, ungefär som på en gammal LP från anno dazumal.

 

Karl Olandersson, Andreas Hellkvist och Ali Djeridi svarar för ännu en triokombination och låter trumpet och hammondorgel möta de till synes obligatoriska trummorna. Albumet heter Nuages efter en låt av den legendariske manouche-gitarristen Django Reinhardt, och eftersom man nu är en trio så kan man ju lämpligen kalla sig Trinity, även om de knappast utgör någon holy trinity. Omslaget visar tre prydligt kostymklädda unga män som förirrat sig ut i naturen bland tallar och klippblock. Men musiken är urban med 60-talskänsla. Till det intrycket bidrar inte minst Hellkvists hammondorgel men även Olanderssons trumpet. I sitt slag är det ett roligt album, även om jag har den sjukan att jag har svårt att ta hammondorgeln riktigt på allvar. Det är något befängt över den – men befängt på ett sätt som gör mig glatt fnissig, inte minst när den fläskar på som värst/bäst.

Det här är albumet är mörka kostymer med smala slag och ännu smalare slipsar, hornbågade glasögon och cocktailglas med gröna oliver på tandpetare, det är blinkande reflexer av olikfärgade neonskyltar och en cool intellektuell konversation av typen ”hörrödu, hörrödu” medan cigarrettröken tätnar. Olandersson passar också på att visa att det inte bara är Peter Asplund och Jan Allan som kan blåsa trumpet i det här landet. Annars slår det mig vilken skillnad det tycks vara på svenska och norska jazztrumpetare. Där de svenska är förankrade i traditionell mainstreamjazz rör sig norrmän som Nils Petter Molvaer, Arve Henriksen och Thomas Husmo Litleskare mot det modernistiska och avantgardistiska.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree