CD: Symfonier av Ruth Gipps
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, november 3rd, 2018
Ruth Gipps: Symphony Nos 2 & 4; Song for Orchestra; Knight in Armour (Chandos/Naxos). Speltid: 69´20.
BBC National Orchestra of Wales, Rumon Gamba (dirigent)
Betyg:
Född 1921 var Ruth Gipps 14 år yngre än Imogen Holst och sju år äldre än Thea Musgrave – om man nu vill relatera henne till två andra kvinnliga brittiska tonsättare. Men man kan lika gärna påpeka att hon var årsbarn med Malcolm Arnold och Robert Simpson. På skiva är hon märkligt dåligt företrädd. Desto roligare är det att Chandos nu ger ut ett album med fyra av hennes orkesterverk. Här finns hennes genombrott med Knight in Armour, fullbordat 1940 och framfört av sir Henry Wood vid ”the last night of the 1942 Proms”. Som skivkommentaren konstaterar kan man här ännu höra ekon av Vaughan Williams och Sibelius, men det hindrar inte att det är ett imponerande verk av 19–åring. Att det inte bara var något lyckokast framgick om inte annat när hon 1945 presenterade sin 2:a symfoni. Skivans huvudnummer är nog ändå den enastående 4:e symfonin, från 1972. Genomgående slås man av hennes suveräna orkesterbehandling där till exempel bleckblåset kan glänsa som hos Sibelius.
När man läser om Gipps noterar man hennes förbluffande mångsidighet. När hennes 1:a symfoni uruppfördes i Birmingham satt hon inte bara i orkestern och spelade oboe utan framträdde också som solist i en pianokonsert av Glazunov. Dessutom var hon verksam som dirigent och kompositionslärare, musikpedagog och musikskribent. Hon bekämpade motståndet mot kvinnliga orkestermusiker och grundade och ledde Chanticleer Orchestra.
Man kan naturligtvis undra över Gipps bristande genomslag på repertoaren och i skivutgivningen, och det är förstås svårt att inte tänka att det har något samband med det faktum att hon var kvinna. Men det går inte heller att komma ifrån att hon från 1950-talket och framåt var i otakt med musikens utveckling. Hon hade inget till övers för den modernism som nu gjorde sig bred – och hon hymlade inte med vad hon tyckte om den. Hennes ideal fanns snarare i den tidiga brittiska modernismen som vilade på traditionens grund. Hon följer i spåren på Ralph Vaughan Williams, Gustav Holst och Arnold Bax och fjärmade sig från sin samtids avantgarde.
Nu när dessa motsättningar lagt sig och skyttegravarna har skottats igen kan vi lyssna på hennes musik för vad den är. Och då kan vi lugnt konstatera att det kvittar fullständigt om den på sin tid betraktades som otidsenlig eller inte. Poängen är att den överskrider det tidsbundna genom att helt enkelt vara så bra. Så kanske man kan säga att Ruth Gipps tid var 1940-talet – och nu!
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
