CD: Höstsonaten, opera av Sebastian Fagerlund

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized tisdag, december 4th, 2018

Sebastian Fagerlund: Höstsonaten (BIS/Naxos). 2 cd. Speltid: 76´26 + 42’54.

Anne Sofie von Otter (mezzo), Erika Sunnegårdh (sopran), Helena Juntunen (sopran), Tommi Hakala (bariton), Nicholas Söderlund (bas), Finnish National Opera Chorus & Orchestra, John Storgårds (dirigent)

Betyg:

 

Det är mycket Bergman nu – och ännu mer Ingmar än Hjalmar. Hans Höstsonaten har man i höst kunnat ta del av i tre versioner: tv har sänt såväl filmen som Sebastian Fagerlunds opera, och på Teater Giljotin i Stockholm går den som pjäs till den 15 december.

Fagerlunds musikaliska scenversion hade sin urpremiär i Helsingfors förra året, och att den redan föreligger på cd säger något om vilken succé föreställningen blev. Sedan är det väl inte omöjligt att Bergman-jubileet också bidragit till BIS’ snabba agerande.

Bergmans film är ett kammarspel med lågmäld intensitet. Men Fagerlund har inte valt att gå vidare på den vägen med, som man kanske kunnat förvänta sig, få sångare och liten orkester. Antalet roller har byggts ut, en hel kör har tillkommit och orkestern är fulltalig. Han har inte heller fallit för frestelsen att låta Charlottes yrke som konsertpianist prägla musiken genom ständiga pianoklanger eller genom allusioner på hennes klassiska repertoar.

Det handlar alltså inte om att ”sjunga fram” Bergmans drama utan om att verkligen förvandla det till stor opera med allt vad det innebär. Och det fungerar. Jag höll på att säga faktiskt – men det vore ju dumt med tanke på att Sebastian Fagerlund är en av sin generations mest spännande tonsättare. Höstsonaten är hans andra opera. Den första var den timslånga Döbeln som onekligen är en historia av helt annat slag och där man kanske mer hade förväntat sig en helaftonsföreställning med episk bredd. Men Fagerlund är alltså en överraskningarnas man.

Modern, nyskriven opera kan nog få en del att misstänksamt rygga tillbaka. Men även om musiken ingalunda är insmickrande är den inte otillgänglig eller ens svårtillgänglig. Däremot är det svårt att inte drabbas av dess emotionella kraft och intensitet. Även den som normalt skyr opera borde ha mycket att hämta här, i alla fall om man älskar dramatisk orkestermusik. Fagerlunds orkesterbehandling är som vanligt helt enastående. Men naturligtvis sjungs det också, och här medverkar en strålande ensemble med Anne Sofie von Otter i spetsen.

För sådär 40 år sedan talade man om något av en finländsk opera-boom med namn som Rautavaara och Sallinen. Men att det inte rörde sig om något tillfälligt fenomen har sedan dess Kaija Saariaho och andra yngre tonsättare visat. Förra året uruppfördes inte mindre än sex operor i Finland. Samtidigt framfördes en kritik som gick ut på att finsk opera bara intresserade sig för ”stora finska män”. Där måste man ju ändå säga att Fagerlunds Höstsonaten bröt av med sitt fokus på kvinnoroller och kvinnliga relationer. Makalöst bra musik är det hur som helst.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.