Bok: Den svenske ryttaren av Leo Perutz

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur söndag, april 14th, 2019

Den svenske ryttaren

Leo Perutz

Översättare: Jens Christian Brandt

Nilsson förlag. 268 sidor. Har utkommit.

 

Är ni svag för pikareska, historiska romaner? Då ska ni unna er Den svenske ryttaren av Leo Perutz. Ja, man behöver inte ens vara intresserad av historiska romaner för att läsa den. Det räcker alldeles utmärkt att uppskatta bra litteratur.

Perutz, som föddes 1882 i Prag och dog 1957 i Bad Ischl, var på sin tid ett stort namn men har fallit något i glömska. Nu har Nilsson förlag föresatt sig att lansera honom på svenska. Det gör man rätt i. Förra året kom romanen Nattetid under stenbron, en oerhört fascinerande historia från det begynnande 1600-talets Prag. Och nu presenterar man alltså Den svenske ryttaren i stilsäker översättning av Jens Christian Brandt. Då har vi flyttat oss hundra år framåt i tiden och Karl XII härjar i Sachsen och Polen på väg mot nederlaget vid Poltava 1709. Men striderna finns bara som en bakgrund. Inledningsvis möter vi den svenske adelsmannen Christian von Tornefeld som tillsammans med den namnlöse Tjuven är på flykt genom ett snölandskap när de når fram till en kvarn där de söker skydd. Om kvarnmästaren är död eller levande förblir oklart, men nog tycks han vara en gengångare i tjänst hos den fruktade biskopen i trakten, en man som skapat ett helvete på jorden där evigt fördömda arbetar vid stenbrott och smältugnar. Men här finns också ett gods som ägs av Tornefelds gudfar, och till honom sätter de två flyktingarna sitt hopp. Den medtagne svensken skickar den förslagne Tjuven till slottet för att få hjälp. Väl där möter honom ett gods i förfall. Gudfadern är död och dottern, som lovat Tornefeld sin trohet, är i händerna på en skum figur i full färd med att lura av henne det som finns kvar. Nu bär det sig inte bättre än att Tjuven vid åsynen av den unga kvinnan blir så betagen att han beslutar sig för att till varje pris vinna hennes gunst och kärlek och rädda godset – även om det sker till priset av Tornefeld.

Romanen rymmer pikareskens förvecklingar, snabba kast och osannolika sammanträffanden, men den är alltigenom trovärdigt inom sin genre. Och Tjuven, som kan få en att tänka på Lars Wivallius, är en långt mer komplex gestalt än den enkle äventyrshjälten. Han är förslagen och har en tvivelaktig moral; han utför handlingar som kan vara svåra att förlåta. Ändå måste man tycka om honom, och man kommer på sig själv med att önska honom lycka och framgång – trots att man kanske inte borde. Eller? Perutz lyckas väcka en rad frågor om vad som kan tänkas vara rätt och fel, vad som rättfärdigar vad och om lycka och kärlek kan bygga på en lögn. Det spännande är att svaren inte alls är självklara i denna underbara roman om att vara människa på jorden.

Jag ska inte avslöja vad som sedan händer och hur det slutligen går. Men som den matematiker Perutz också var lyckas han mycket snyggt få ekvationen att gå ihop utan att det på något sätt känns tillrättalagt eller krystat. Bara det är en bedrift. Han kan till och med på ett originellt och rörande sätt turnera det romantiska motivet med den oskuldsfulla flickan som frälser syndaren. Så när man slår igen boken sitter man där inte bara imponerad utan kanske också med en tår i ögonvrån. Och ändå är det inte sentimentalt, bara djupt gripande.

Till sist ska förlaget också ha en eloge för den snygga utgåvan i behändigt mjukband, föredömligt korrekturläst och försedd med ett givande efterord.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.